BARNARBETE I SVERIGE!
Det slog mig när det debatterades om barnarbete. Vi ska inte köpa varor från företag som använder barn i arbetet, sägs det,
men glömmer vi inte bort varför barnen arbetar. Jo jag tror det, de arbetar för att familjen ska få något vettigt att äta inte
bara råttor. Så jävligt är det!
Jag är emot organiserat barnarbete så klart men kan ändå inte låta bli att fundera lite över det. Glömmer vi? Tänk på hur det
var i Sverige på Raskens tid (slutet på 1800-talet) det är bara lite drygt etthundra år sedan, då var Sverige ett U-land och alla
från späda år och uppåt fick vara med att bidra med arbete på gården, över 90 procent av svenskarna var sysselsatt med
jordbruk.
Bytessamhället, som föregick penningekonomin innebar att det arbetande folket bytte varor, grönsaker mot ägg, kött mot fisk,
mm. Bytessamhället är mycket intressant och är väl lite på återgång, vi har nu genom lokalaradion möjligheter att ringa in och
byta grejor, vi har Blocket och Tradera där möjligheter finns att köpa eller sälja och därmed byta varor. Det gamla
bytessamhället har gjort comeback tack vare internetbaserade marknadsplatser, tidningar och radio. För egen del kan jag
tänka mig att få ett par flaskor whiskey eller cognac mot att jag gör en släktforskning i stället.
När industrialismen så sakta mot slutet av 1800-talet började göra sitt intåg i Sverige blir lönearbete allt vanligare.
De som föddes i början av 1900-talet har fått vara med om en otrolig utveckling. Vårt välfärdssamhälle formades och vi fick
ändrade familjestrukturer, samtidigt utvecklades vårt sociala trygghetssystem, vi gick från U-land till I-land på kort tid.
När jag växte upp för sextiofem år sedan (1940-50-talet) . Jo det var barnarbete så det stänkte om det då också.
Ungar på fem sex år var med på slåttern, krattade ihop höet, hässjade och körde in hö i ladorna. Köra häst fick man som litet
barn göra, inga körkort behövdes, och avgaserna blev bra gödsel.
Som tolvåring var jag och kompisen Hasse (Hans Andersson) på järnvägsstationen och hjälpte Einar Svahn att lossade
järnvägsvagnar medan han snackade fotboll med Ivar Rådström järnvägsvagnarna var full av säckar med vete och rågkli,
rågmjöl, vetemjöl, strösocker och en massa annat, att säckarna vägde mellan femtio och etthundra kilo förbättrade inte saken,
säckarna skulle slängas upp i höjden för att få plats på stationslagret, tio säckar i varje hög, det var en självklarhet att en
grabb på tolv vårar skulle klara detta, klart en och annan muskel hade väl utvecklats, men ändå, tungt var det och säkert har
min skolios sina rötter från denna tid, fem timmars arbete brukade det bli innan järnvägsvagnarna var tomma, intjänade
tjugofemöringen gick till en Karl Alfred tidning och fem ett öres kola, men det är klart det var inget tvång att hjälpa Einar,
det var bara mitt begär på kola som gjorde att jag arbetade med detta.
Barnarbete! Klart det var! Men skillnaden var väl att jag fick kola för pengarna och inte behövde lägga dem på mat för att
slippa äta råttor, att vi barn fick skaffa oss inkomster själva för att ha till nöjen och ett öres kolor var en självklarhet, att få
vecko eller månadspeng var inte uppfunnet på 1950-talet, så man fick ta till arbete eller försäljning för att få pengar att göra
något roligt för. Farsan och morsan hade inte råd att slänga en spottstyver (tjugofemöring) till mina nöjen och kolabegär.
Började därför som sex-sjuårig grabb med att sälja julkort och påskkort, bonader, dukar. Lite mer avancerad försäljning
blev det då man kom upp i tonåren, då sålde jag morgontidningar, bröd som morsan snällt bakade, men jag fick betala för
ingrididenserna.
Klara sig själv fick man och aktiviteterna fick man sköta själv, ingen morsa och farsa som följde med och aktiverade oss inte
och detta tror jag mig veta var bara av godo, man fick lära sig att svära själv eller uppsnappa det av äldre kamrater, man lärde
sig att spotta snusen i spottkoppen, gå bakom knuten och slå en drill gick också bra, ingen som plockade fram en böteslapp för
den drillen inte.
Bocka eller niga som tjejerna gjorde och vara hövlig var självklart annars fick man en örfil av farsan, det hörde till uppfostran
att lärare också fick dela ut en örfil då och då, att de slog en på fingrarna med pekpinnen var det väl inget fel med heller,
aga kanske man skulle kalla det idag men en liten ”hörvel” har nog ingen mått illa av.
Vi hade inga leksaker att tala om heller, de flesta gjorde man själv av bark och kottar. När vi fiskade så var det bara att gå till
skogen och ta en trädgren som metspö och be morsan om några meter björntråd att ha till rev, kroken gjorde vi av en
knappnål som vi böjde till. Om vi fick någon fisk? Jo! Konstigt nog nappade det på denna konstruktion också, det blev väl några
mörtar till kattrackarn, Filip.
FAKTA: På 1850-talet var 12 år minimiålder för att arbete i fabriker och hantverk. Arbetsskyddslagen kom på
1930-talet och då begränsades åldern till 13-år för pojkar och 14-år för flickor, man fick arbeta max 10 timmar per arbetsdag,
var man 15-18 år var det tillåtet att ha barnen i arbete 12 timmar.
Så visst fanns barnarbete i Sverige också för bara 50-100 år sedan, vi ska kanske vara lite nyanserad då vi beklagar oss om
andra U-länders barn som arbetar för att hjälpa till med försörjningen. Tänker ofta på dessa kanske råttätande barn när jag
gör ett storkok av grönsaker, kokar en soppa eller gryta och står där och skalar de redan fina morötterna,
palsternackorna och potatisarna, tänk bara den absurda tanken om denna soppåse med skal kunde komma dessa barn tillhande
vilket kalas det skulle bli.
Jag vet! Man får inte tänka så, men jag kan inte låta bli.
