CAMILLA DAHL EN SLÄKTHISTORIA

Berättelsen om Johannes Jonasson.

Camilla, Micke och Niklas farfars, farfar.

En kylig vinterdag måndagen den 18 januari år 1830 och Prica har namnsdag, solen står ännu lågt och det lättnade morgondiset lyser på trädtopparna, nordost om gården, här föds Johannes Jonasson i byn Klingerud, Grava, Värmland som 5:e barn.

Det var er farfars, farfars, farfar Jonas Jansson som senare antog namnet Fogel född 1795-08-10 i Skåne, Grava, Värmland och hustru Lisa Johansdotters 1797-01-18 i Klingerud, Grava, Värmland er farfars, farfars, farmor, som var föräldrar till Johannes.

När Johannes föddes ägde Jonas och Lisa en av gårdarna i Klingerud men de ägde också, tillsammans med en Jan Jönsson, en del i det stora skattehemmanet Östra Tolerud, enligt dokument från storskiftet 1824. Vid förrättningen tilldelades de åker, sval och äng om 45 tunnland och erhöll också gårdstomt "öster intill Per Petterssons ladugårdshus".

Hit till denna gård, med den största andel av byns jord, på en av de bördigaste markerna i Grava socken, flyttar familjen enligt husförhörsboken 1831. Det var här Johannes växte upp.

Jonas och Lisa, fick sju barn, Cajsa född 1819, Magnus född 1826, Johannes född 1830, Britta Maja född 1832 och Inga född 1835.

Två av dem dog redan som barn. Båda döptes till Johannes, den förste född 1822, blev 3 månader, den andre född 1823 blev sex år gammal, dog 1829. Året därefter kom er farfars, farfars, far Johannes till världen. Denna sedvänja att låta barn "ärva" namn förekommer ofta i familjer under 1800-talet. Kanske ville man att minnet av ett älskat barn, hur kort dess liv än varit, skulle leva vidare i nästa barn. En sed som förekom fram till slutet av 1800-talet för att därefter upphöra.

Johannes träffar en ung piga 17-år gammal, Sophia Lovisa er farfars, farfars mor, hon föddes på en gård som gått i arv i minst tre generationer. Hennes mor, Maria eller Maja Ersdotter er farfars, farfars mormor, var född på gården 1796-03-15. Hon övertog, tillsammans med sin man Olof Jonsson er farfars, farfars morfar (1793-1837), ansvaret för den 1822 och blev ägare till gården när hennes mor Stina Olsdotter dog 1828. Stina (f 1774) hade då varit änka sedan februari 1815 efter Majas far Eric Pålsson, född på gården 1765. Då ägdes den av hans föräldrarna Pål Eriksson och Annika Olsdotter. Svenserud var urspungligen ett skattehemman om 1/8 mantal men delades i två hälfter om 1/16 mantal vid arvskifte i början av 1700-talet.

Sophia Lovisas goda förutsättningar i livet grusades när hennes far, f d nämndemannen Olof Jonsson dog, fyra veckor efter hennes födsel. Som enda barn och dotter till en nämndeman på en gård som hennes mormor er farfars farfars mormors mor * Stina Olsdotter (1774-1828) och morfar er farfars farfars mormors far * Erik Pålsson (1765-1815) ägt och brukat. Och före dem, hennes morfars mor, er farfars farfars mormors farmor * Annika Olsdotter 1735-) och morfars far, er farfars farfars mormors farfar * Pål Eriksson 1729-1793), kunde inte framtidsutsikterna i den tidens bondesamhälle varit bättre. Men det blev inte så. När sorgeåret gått ut, gifter Maria (Maja) om sig annandag jul 1839 med Lars Eriksson från Södra Vålsäter i Stora Kil.

Fotnot: * Stina Olsdotters (1774-1828) far bör heta Olof och vara född ca. 1740, återstår att utreda.

* Erik Pålsson (1765-1815) far Pål Erikssons 1729-1793 hans far hette Erik Pålsson ( ca: 1680- 1741) Erik Pålssons far hette Pål född i slutet på 1600-talet, återstår att utreda.

* Annika Olsdotters 1735-) far bör också heta Olof och vara född ca. 1710, återstår att utreda.

Erik Pålssons hustru ( ca: 1680-1741) var Kerstin Månsdotter född 1689-03-08 dör 1759 hennes far Måns bör vara född Ca: 1660

Under vintern därpå flyttar de från Svenserud till Lilla Våxnäs i Karlstad där familjen utökas. Sonen Erik Gustaf föds 9 juli. Maja är då 44 år gammal.

Det blev många flytt och miljöbyten under Sophia Lovisas barnaår. Familjen flyttar från Karlstad till Kroppa s:n i oktober 1840 och bosätter sig i Lillefors (intill Storfors) där Lars blir rättare. 1842 återvänder de till Svenserud där gården fått ny ägare för att 1843 flytta till Perstorp i Högvalla och därifrån till skattehemmanet Tollerud i Grava s:n 1848 där Lars också blir rättare en kort tid.

1849 blev åter dags för flytt, denna gång till Önnerud. Då är Sophia Lovisa 14 år och har fått sitt första pigjobb i Bonäs, Frykeruds s:n. Där blir hon kvar till 1853 då det blir det en ny flytt och en ny pigplats.

Hon kommer till byn Skåne i Grava socken där hon träffar hemmasonen Johannes Jonasson från Östra Tolerud. De tar ut lysning den 12 oktober 1854. Styvfadern, Lars Eriksson, är närvarande och visar upp ett skriftligt medgivande från modern Maria Ersdotter att den unga bruden får gifta sig. Annandag jul vigs ungdomarna, hon 17 år och han 24. Vigselförättare är prästen C G Bergh

Nygifta paret Sophia Lovisa och Johannes bosatte sig på Johannes föräldragård fram till 1856 där barnen er farfars farfar Olof Johan Johansson 1856-11-02 som tog namnet Blad som soldat och dottern Märta Lovisa (1858) föds.

Deras första barn er farfars farfar sonen Olof föds samma år 1856 som de köper, han 26 år hon 19, en större hemmansandel i kronoskattehemmanet Östra Tolerud (kallat Gumnäset?) om 66 öre 12 penningland. Men allt går tydligen snett för både far och son. Jonas har det knapert redan tidigare och behöver låna pengar mot inteckning i hans hemmansandel och värre blir det när kostnaderna för

laga skiftet skall täckas.

Med åren får han lämna gården.

Johannes har möjligen överskattat sin förmåga som bonde.

Makarna säljer hemmansandeln till Carl Nilsson i Wåhle med tillträde den 14 mars 1859 för 3850 riksdaler. Carl Nilsson med familj flyttar för övrigt på hösten till Hammarön. Vad som händer sen med hemmansandelen vet man inte. Den behandlades naturligtvis vid laga skiftet och tillskiftades den som då ägde andelen.

Hösten 1859, flyttar Johannes och Sophia Lovisa till grannbyn Åtorp där Johannes blir arrendator på det som då var ett kronohemman. Där föds Carl Oskar.

Arrendatortiden blir inte långvarig utan familjen återkommer till Östra Tolerud. De noterades i födelseboken när dottern Anna Lisa föds i oktober 1860, som backstugusittare, med andra ord de hyrde en stuga i någon av gårdarna i byn.

Det är en bild av en misslyckad bonde och jordbrukare som träder fram. En slarver, kanske. Kyrkböcker och andra arkivhandlingar ger inga personomdömen eller uttrycker några känslor. Om det fanns omständigheter som pressat den unga familjen berättar inte arkiven.

De fick ytterligare två barn, Elisabeth 1866 och Erik Gustaf 1869, innan det blev stora förändringar i deras liv. 1869 dör Johannes far, f. d. bonden Jonas Jansson, i slag, 73 år gammal. Han var inte längre byns störste jordägare utan en gammal man, sängliggande och utfattig. Johannes bror Magnus och systern Inga hade lämnat hemmet. Kvar bor Cajsa, ensamstående mor till en dotter och son och den förståndshandikappade Brita Maja. En månad därefter dör också hans mor. Även hon i slag.

Vad som hänt familjen Jonas Jansson Fogel under åren på 60-talet fram till hans död berättar inte kyrkböckerna. Men andra källor ger förklaring. I Östra Tolerud genomfördes laga skifte 1862 efter några år av förrättningar och förhandlingar. Gårdarnas splittrade markinnehav samlas i enheter och fördelades efter skattetal. Laga skiftet innebar också att några fick bryta upp från sin gårdstomt och flytta mangårdsbyggnad, fähus och alla andra byggnader till den mark de tilldelats. I Östra Tolerud splittrades byns gårdar men Jonas Jansson fick bo kvar på sin gård i byns västra del, den tomt han tilldelades vid storskiftet. Kring gården fick han samlat 26 hektar åkermark, 1,5 hektar äng och odling. Han fick dessutom samlat i skiften cirka 30 hektar skogsmark, allt av lantmätaren uppmätt och med rösade rågångar.

Jonas Jansson Fogel blev bonden i Östra Toleruds med det största skattetalet, 173 öre 12 penningar, men också den som med kontanter hade att svara för sin del i skiftet. Till sina grannar för deras kostnader att flytta hus och byggnader fick han betala 1164 riksdalar och 63 öre och till de gemensamma kostnaderna för lantmäteriförrättningen 309 riksdaler och 14 öre. En överkomlig summa kan man tycka. Han var ju den störste bonden i byn. Men i den tidens bondesamhälle var kontanter en bristvara. Varken banklån eller tillgångar gick att förvandla till reda pengar.

Penningvärdet motsvarade inköp av ett 30-tal häster, för att ta ett exempel.

Kanske skapade laga skifte osämja i byn. Markens bördighet skulle värderas, gödselstackar fördelas i antalet lass, hus, visthusbodar rivas, transporteras till nya gårdstomter och åter byggas upp. De kontanta ersättningarna som gemensamt fastställdes förvandlades till fordringar eller skulder gårdar emellan. Den som hamnade i skuld hade säkert det inte lätt i bygemenskapen.

Hösten 1870 lämnar Johannes och Sophia Lovisa med sina sex barn Östra Tolerud för att bege sig ut på vägarna mot norr. Minsta sonen Erik Gustaf var ett år. Men Johannes, som målsman för familjen, har inte tagit ut något flyttattest vilket präster på den tiden ogärna accepterade. Det antecknas i husförhörslängden för Johannes Jonasson"borta jämte familjen sedan 1870". Man skall veta att den sociala kontrollen var stenhård ännu fram till slutet av 1800-talet. Småfolket hölls under tukt och förmaning av staten med hjälp av prästerskapets byråkrati. Det var vars och ens plikt att hos socknens präst anmäla flytt och bära med sig s k "flyttattest" innan man gav sig ut på vägarna. Prästen kunde t o m förbjuda utflyttning om han bedömde att den sökande var en landstrykare.

Det var för att försörja sin barnrika familj som Johannes drog ut på vägarna. I folkrika Värmland fanns inget arbete. Men norrlandskustens sågverk i de skogrika länen hade börjat expandera och levde i en begynnande högkonjunktur. De krävde mer timmar från skogarna. Här fanns jobben för de som var beredda att lämna sina hem och familj.

Värmlänningen var en eftertraktad skogsarbetare. Bolagens skogvaktare, som nu fått andra uppgifter än att bevaka tjuvjakt, hade blivit avverkningsledare. Deras uppgift blev att i stor skala producera sågtimmer i tidigare orörda skogar. På värmlänningar kunde de lita på. De stannade av förklariga skäl hela vintern fram till våren i kojorna och accepterade det enkla kosthållet i kojlagen. För dem gällde det att tjäna tillräckligt med pengar för att överleva på den lilla torvan som omgav torpstugan därhemma tills nästa avverkningssäsong.

I det flesta fall var det ungkarlar som gav sig i väg.

För de gifta männen tillhörde undantagen att kvinnor följde med.

De behövdes hemma för barnen och torpet.

Men Johannes bröt mönstret vilket säger en del om deras situation efter föräldrarnas död. Inget arbete på orten, ingen bostad.

Snö och is underlättade för de som gav sig ut på vägarna. Under sensommar och tidig höst var vägarna ofta i uselt skick. Djupa spår efter alla vagnars och kärrors hjul och regn förvandlade vägbanan till en lervälling.

De allmänna vägarna mellan byar och socknar underhölls av bönderna. Redan i de medeltida landskapslagarna var det stadgat att bönderna skulle svara för väghållet. Den traditionen höll staten vid liv långt in på 1900-talet. Man skötte en vägdel i förhållande till sitt hemmans skattetal. I stort fungerade vägunderhållet bra mellan byarna men det förekom försumligheter. Det hände att hela byar eller socknar bötfälldes. Ett visst motstånd fanns hos bönderna eftersom nya vägar eller nya vägsträckningar ofta krävde åkermark eller odlingsbar jord.

Så för den som skulle förflytta sig längre sträckor var vinterföret en välsignelse. Is på sjöar och vatttendrag gjorde färden bekväm och ofta också kortare. Därför valde man slädföre.

Det gällde också Johannes när han lämnade Östra Tolerud. Dessutom, de stora skogsavverkningarna startade inte förrän tjälen blivit tillräckligt djup på myrmarker och sura vattendrag. Is på sjön eller älven behövdes för timmerupplägg. Så hösten passade bäst för den som sökte arbete.

Det hörde till att värmlänningen drog norrut med sin häst när de sökte skogsarbete.

Med sig hade de sin * getdoning som för många i Hälsingland var en nyhet. Med den kunde värmlänningen lasta mer än någon annan. Det talas om dubbla till tredubbla timmerlass. En timmerkörare med en getdoning kunde hålla i gång fyra huggare. Det gjorde värmlänningen eftertraktad av skogsbolagets herrar som lät honom uppträda som egen företagare och ta ansvar för hela avverkningen på ett tilldelat skifte.

En resa under den här tiden var för många människor ett enda långt nötande av de skor de förhoppningsvis ägde.

Los blev familjens första uppehåll. Här fanns skogsarbete för Johannes, kanske också en egen timmerkörning. och familjen stannade ett par år. Här föds sonen Per Magnus i januari 1872. I födelse- och dopboken anteckningar prästen "Backst." Johannes Jonsson från Ö Tholerud" i Grava socken. Modern uppges vara hans hustru Sofia,.... Johannes saknar flyttattest från sin hemsocken och prästen känner sig osäker och sätter för säkerhets skull barnet i kolumnen för oäkta. Men barnets födelse anmäls till hemförsamlingen några dagar senare och antecknas i rätt ordning i husförhörslängden.

Sommaren 1872 drar familjen vidare till Gävle där äldste sonen er farfars farfar Olof Johan den sommaren konfirmeras. Var i församlingen familjen bosatt sig vet jag inte. I avsaknad av flyttattest från hemförsamlingen kyrkskrev sig aldrig familjen Johannes under sina många flytt. Men de stannar till sommaren 1874 då sonen Carl Oskar konfirmeras.

Johannes äldre syster Cajsa kommer 1879 till Backarvall och stannar en kort tid men emigrerar till Nordamerika, 61 år gammal.

I mitten av 80-talet anställer Johannes en ung piga, Lovisa Margareta Tränk soldatdotter från Yg i Färila, ensamstående mor till Amanda Elisabeth som hon får knappt 17 år gammal. Lovisa Margareta blir med barn 1885 och föder sonen Gustaf Fredrik i juli 1886, förmodligen Johannes son.

Under hösten tar Johannes, 56 år och Lovisa Margareta 24 ut lysning men det lyser bara två söndagar i rad och det blir inget äktenskap.

Den 23 oktober 1886 köper Johannes ut sitt arrende på Backarvall för 500 kronor. Säljare av fäbodvallen är Anders Jönsson och Christina Norén i Hedsta. Fädodvallen, som är en avsöndring från hemmanet Rolfhamre 1, omfattar i areal: Hemvallen åkar, äng och odling 3 tunnland samt i skogsmark 1 tunnland. Stormyran åker, äng och odling 9 tunnland samt skogsmark 9 tunnland.

I köpet ingick också hälften av hemmanets andel i vallsamfälligheten 6 tunnland. Till säljare skulle dessutom Johannes varje år erlägga 25 kr i skatt eller avgäld. Köpesumman kvitterades med en revers.

Sex år senare i april 1892, säljer Johannes torpet med åbyggnad till arbetaren Per Persson Hedström och hans hustru Ingrid Jonsdotter från Örasjön i Ramsjö s:n. Köpesumma 1200 kr, 150 kr erläggs vid tillträdet, återstoden 1050 kr i början januari 1893.

BOUPPTECKNINGEN:

År 1895 den 27 Juli förrättades af undertecknade bouppteckning efter Torpare Johannes Jonsson i Tegeltjär, hvilken afled den 10 i innanvarande månad och såsom delegare i boet efterlämnat 8 barn nämligen.

Sonen Soldaten O.J Blad i Hedsta, sonen Carl Oskar i Hedsta närvarande, Sonen Per Magnus i Storhaga.

Samt Döttrarne Maria Lovisa gift med Stenarbetaren Erich Hedman i Skogsta, Anna gift med Arrendator J. Wikstrand i Kilbo Färila Socken.

Och dotter Elisabet Vistandes i Eskilstuna född den 22/9 1867, myndiga.

Samt omyndiga Döttrarna Sofia Arvida i Hyttebo, Färila Socken född den 31/8 1874.

Och Brita Helena i Kilbo Färila Socken född den 1/4 1877.

Och till förmyndigare för de omyndiga, så föreslogs deras svåger Arrendator J. Wikstrand i Kilbo Färila Socken.

Alla frånvarande, förutom Carl Oskar, ehuro till förrättningen kallad.

Samt att oäkta barn, sammanafladt med sin fästqvinna Lovisa Fridström i Tegeltjär, son Gustaf Fredrich född den 16 Juli 1886.

Sonen Carl Oskar uppgaf boet i följande ordning: Se Ljusdals tingslags häradsrätt FII:22 (1894-1895)

Kommentar Arne: Varför är inte Elisabet 1866-10-07 nämnd i bouppteckningen hon lever ju till 1953, då bouppteckningen görs 1895 finns Elisabet i Hättinge, Jäder med sina två barn Rut Alvina Elisabet och Gustav Johan de har flyttar till nya fästmannen Erik Gustav Nysells föräldrar. Hade hon blivit osams med övriga släkten för Carl Oskar som uppgav boet måste väl veta om henne. Kan hon vara förväxlad med Elisabet i Eskilstuna född 1867-09-22 för henne får jag inte kläm på, finns hon?

Efter många kontroller kan jag kan med säkerhet säga att det helt enkelt blivit fel datum i bouppteckningen. Att Johannes Jonasson skulle ha ytterligare en dotter Elisabet (f.1867) framgår ingenstans.

Bouppteckningen säger "Elisabet vistandes i Eskilstuna". Här bodde Elisabet f.1866-10-07 när bouppteckningen gjordes 1895.

Boupptecknaren Johan Härdin i Letsbo, ofta anlitad vid bouppteckningar och köpeavtal, slarvar på fler ställen han blandar ihop namnen och skriver "samt ett oäkta barn sammanavlat med sin fästekvinna Lovisa Fridström i Tegeltjär (ska stå Lovisa Margareta Tränk) son Gustaf Fredrick född 16 juli 1886."

Man kan ju undra varför inte Carl Oskar reagerade och rättade till skrivfelet. Eller brydde han sig inte. Vart det denna fredag då bouppteckningen gjordes några för många supar till frukost, jag bara undrar.

Var det kanske så att syskonen vänt sin far ryggen? Han, som får barn med sin 32 år yngre piga. Och för att inte tala om debaclet med två lysningar och ingen vigsel. Byskvaller startar med mindre än så, inte minst i en tid då kyrkan i högsta grad var moralens väktare. Det måste ha skapat spända känslor i familjen. Men känslor beskrivs, som sagt, inte i kyrkböcker.

Men vem var Lovisa Fridström? Ja, man vet inte men mycket talar för att hon är en mjölnardotter från Skarpå i Färila. Det var barnrikt även i mjölnarfamiljen i Skarpå och när föräldrarna dog spred sig barnen i socknen. Den 12-åriga Lovisa blev styvdotter hos färgerifabrikören Fredrik Ärfström och hans hustru Carolina Östman i Storbyn, Färila.

Paret flyttade 1882 till Uppsala men fabrikören dör 1883 och Carolina blir ensam med sin styvdotter. Det är mycket troligt att Lovisa återvänder till hemtrakterna vid vuxen ålder. 24 år gammal vårdade hon Johannes under hans sista dagar.

Lovisa Margareta Tränk flyttar från Tegeltjär till Horne i Ljusdal. Där bor hon år 1900 med sina barn och livnär sig som sömmerska.

Hur det gick med torpet i Tegeltjär vet man inte. Antagligen återgick det till Sven Persson i Oppigården i Letsbo som hade sitt reverslån intecknat. Torpet i Backarvall övertogs senare av Ferdinand von Wachenfeldt och Kristina Elisabet, en dotter till Per Hedström.

Johannes son er farfars farfar soldaten O.J Blad gifter sig med Kerstin Jonsdotter (1854-1936) de får sonen skogsarbetaren

er farfars far Jonas Olof Blad i Skogsta född 1892-07-11 hans hustru blir Rut Elvira Elisabet Nysell född 1890-08-06

de gifter sig 1918-09-01 i Skogsta, Ljusdal.

De får sonen er farfar Olof Gustaf Valdemar född 1919-02-07 han dör 1975-05-22 i Folkskolegatan 5 1 Tr. Stockholm.

Han gifte sig med Flory Wilhelmina 1961-09-16 Flory Wilhelmina född 1906-06-20 i Gävle hon dör året före er farfar 1974-03-16

på samma adress som er farfar.

Flory Wilhelminas far var Jens Larsen Norsk medborgare och sjökapten född 1847-11-01 i Norge-död 1922-03-30 i Gävle.

Moder var Hulda Wilhelmina Mattsson född 1867-06-16 i Bladåker-död 1909-08-28 i Gävle.

Olof Gustaf Valdemar som får er far Lars Christer född 1944-09-25 med Gunhild Whilhelmina Qvist född 1917-08-07

i Sofia, Stockholm. Dör 1973-07-01 Artistvägen 6 1 Tr. Enskede.

Lars Christer bor 1971 enligt Mtl Stockholms stad och län 1971 med sin mor på Artistvägen 6 1 Tr. Enskede.

Sophia Lovisa och Johannes levnadssaga, som jag berättar här, är baserad på berättelser, mina egna forskningar och tolkningar, husförhör, in och utflyttningar, födelse, vigsel och dödsböcker. Även bouppteckningar, domböcker mm har använts för att få en så sann berättelse det bara går.

Ingen kan ge den sanna bilden av denna unga kvinnas liv och Johannes vidare öden efter hustruns bortgång. Man får hålla sig till vad kyrkböckerna ger och fylla ut med egna och andras ord.

Men det är en berättelse om en ung kvinnas korta liv under 1800-talets mitt, inte unik, ett levnadsöde från en tid inte alltför avlägsen vår, om en kvinna stark nog att bära fram nio barn till livet, er farfars farfar Olof Johan Johansson-Blad var ett av barnen.

Finns det levande ättlingar till Johannes och Sophia Lovisa.

Javisst finns det ättlingar!

Er farfars farfars fars brors sonson är (se nedan) 82-åriga Kjell Olof Oskar Axelsson född 1931-01-13 hans farfar var Carl Oskar 1860-12-01. Kjells hustru 79-åriga Ruth Axelsson båda bor i Uppsala.

De har telefon XXX-XX XX XX eller XXX-XXX XX XX.

Så här är släktskapet:

DAHL, Camilla, Micke och Niklas

far: DAHL, Lars Christer (1944 - 2000)

farfar: BLAD, Olof Gustaf Valdemar (1919 - 1975)

farfars far: BLAD, Jonas Olof (1892 - 1951)

farfars farfar: BLAD-JOHANSSON, Olof Johan (1856 - 1937)

farfars farfars far Johannes Jonsson hans, bror är JOHANSSON, Carl Oskar (1860 - 1920)

Carl Oskar son är: JOHANSSON, Axel Algot (1889 - )

Carl Oskar sonson är denne (ovan) : AXELSSON, Kjell Olof Oskar (1931 - )

Deras son er farfars farfars fars brors sonson son Karl Håkan Olov Axelsson född 1964-02-25 bor i Järfälla. Han har telefonnummer: XX-XXX XX XX Mobil: XXX-XXX XX XX Mobil: XXX-XXX XX XX 

Adress och telefonnummer kan fås av mig.

Arne.

Tillbaka till toppen av sidan.