DET GLADA GALNA 60-TALET.

 

 

LUMPARTIDEN I ÖSTERSUND UTAN KASERNER!

 

Så var det dags, dagen M, som i militärtjänst, en solig dag i maj 1959, stod jag på perrongen vid Näsvikens Järnvägsstation, spänd, förväntansfull, nervös. Hemifrån för första gången i livet.

Framme i Östersund, skogsstjärnan slut, tur var det, MP (Militär polisen) står uppradade likt en allé med kala träd. Militärbussen är framkörd, vi motas upp i bussen som en skock kor på väg till slakten, de är väl rädda att vi ska irra bort oss den korta biten upp till A4.

 

När vi åker raksträckan från stan upp mot de grå kasernerna börjar det redan kvällas, strålkastarna som redan lyser på kasernens fasad, solens sista strålar lyser, snön ligger som vit bomull över det snötäckta fjället kan det vara Åreskutan som syns, tänker jag. Bussen kör in på kasernområdet, porten slår igen med en tung suck, förlorad frihet, instängd, utlämnad.

"Koskocken" blir utschasade för att gå till militärförråden och få sina militära kläder, storlekar var det inte så noga med, de går att byta är det stående svaret när man påpekar att de är för stora eller för små. Dagarna går vi har nu fått både gevär och kulsprutegevär eller pistol vad det nu kallades K- Pist var det inofficiella namnet.

 

Honnör på flaggstänger var avklarat, likaså ålning medels hasning, läkarundersökning, skjutbaneprov, fysisk träning, genomgångar, vaktscheman, m.m.

Fritid hade vi nästan ingen de första två månaderna, ute till klockan tio på vardagar och till tolv på lördagar, var allt som tilläts, inga permissioner.

De första två månaderna gick i alla fall fort, det hade blivit dags till flytt utanför kasernen där vi skulle påbörja kockutbildningen. Frihet, ingen kontroll när vi kom hem på kvällen, permissioner, befäl som satt i befälsbaracken drickande whisky, vi liggande på gräsmattan för att plugga recept, det enda som krävdes av oss trettiofem kockar var att ha maten färdig vid rätt tid. Vi delade in oss i lag, så ett lag med tre man skötte en hel dag med matlagning och disk, det innebar att det blev ungefär var tolfte dag som man hade något väsentligt att göra.

 

En av de första permissionerna jag hade var den 25 juni 1959 kommer så väl ihåg denna dag och natt. Liftade som vanligt från Östersund på förmiddagen, fick nämligen tjugo kronor av Näsvikens IK. för resan då jag spelade fotboll de pengarna kunde användas till mycket så därför liftade jag, det ville sig inte bättre än att jag för enda gången på hela lumpartiden inte fick lift ända hem samma dag jag hamnade så småningom i Delsbo men där var det stopp, inga bilar, klockan var elva, trött, jag gav upp lade mig i en lada och sov några timmar, fortsatte att lifta och till slut lyckades jag komma hem morgonen därpå.

 

Bilen jag liftade med stannade vid Djärvs Kafé där det var full aktivitet, Arne o Rune Sjöblom, Nisse Dahl, "Skogen", Ivar och Åke Rådström och många fler hade samlats där för att lyssna på referat från radio Luxemburg och matchen Ingemar Johansson och Floyd Patterson.

Radio Luxemburg sände direktreferat från matchen med Bengt Ahlbom som referent, spänning, dramatik, fest, morgonen den 26 juni.

Ingos knockout i tredje ronden, var idrottshistoria upplevd i en berså vid Djärfs Kafé, morgonen då jag nästan inte fick lift ända hem.

 

Kockutbildningen är slut, efter tre månaders frihet är det nu dags att flytta tillbaka till kasernlivet igen, synd nu kommer bäddningar, uppställning i tid och otid, fysisk träning, in på det dagliga schemat igen. En militärövning ska äga rum i juli månad där ska våra kunskaper sättas på prov. Kockarna blir uppdelade i fem olika koktrosser med sju man i varje, så nu får vi ta farväl av varandra några veckor.

Dagen militär manöver närmar sig och vi har lastat spis, ångpanna, befälsporslinet, markan, fyllt våra fältvattenflaskor med systemdryck allt är klart för avfärd det är bara att spänna för traktorn. Den 5 juli bär det iväg i en lång kolonn vi åker i en Duett och har det rätt så bra. Färden tar några timmar.

 

Så börjar allvaret.

In i skogen med bilar och traktorer för att gruppera oss vi har tur för vi får ligga i en sommarlovstängd skola så ingen behöver sätta upp några tält, vi maskerar traktor och oss själva, det är krig, om än på låtsas.

Det ska bli vitkålssoppa till middagsmat, vi strimlar vitkål förbereder med att bryna kålen, tar fram sirap och kryddor, det hinner bli mörkt i traktorsläpet så på med fotogenlampan vitkålen i två stycken kokkärl på sextio liter och fyr i spisen. Vitkålssoppan får stå där och koka medan vi förbereder utspisning, tvåhundra man ska äta så det blir många limpor som ska skäras upp, ost ska hyvlas, smör skäras i små kuber och mjölk tas fram.

 

Dags att hämta vitkålssoppan men det luktar fotogen kan vi konstatera, läckage i fotogenlampan det droppar ner fotogen i soppan. Fan vad ska vi göra! Ättika! Det har vi fått lära oss att ättika tar bort främmande dofter, vi pytsar i ättika, efter en försiktig provsmakning tycker vi att det får duga.

Lille-Bror en av kockarna börjar förbereda vår egen mat vi kockar har den förmånen att välja den mat vi själv vill äta, vitkålssoppa med fotogen verkar inte så frestande, så det får bli något enkelt, oxfilé med råstekt potatis och en svampsås vi köpt på vägen hit, mums filibabba.

Vitkålssoppan utspisas, många grimaser och kommentarer om en konstig bismak hörs bland krigarna men soppan går åt. När allt är utspisat, undanplockat och diskat kan vi sätta oss ner och avnjuta Lille-Brors meny. Gott! En stor mellanöl och en klunk ur fältflaskan (inehållet var inte vatten) förhöjer stämningen, vi sitter och myser snackar och mår allmänt bra klockan närmar sig elva så det blir till att gå och lägga sig med de tvåhundra krigarna i skolan.

Där råder stor aktivitet all springer ut och in klämmande på magen, magsjuka hör man några hest väsa, har ni kockar inte magsjuka, hörs någon säga, vi fattar snabbt galoppen, vitkålssoppan kryddad med fotogen. Det finns inte annat att göra än låtsas att vi också fått magsjuka, så vi springer med och låtsas ha ont så de inte ska tro att vi inte har ätit vitkålssoppa.

Det är i alla fall ingen som vågar säja att det är maten utan dom tror det är en helt vanlig magsjuka, tack och lov.

På bilden ser vi två kockar som bär vitkålsoppan för utspisning, i bakgrunden skolan.

 

Vår kockdebut, efter fjorton dagars slit i skogarna runt Östersund, är slut för denna gång.

Återkommen till kasernen klär vi om, duschar och uppsöker den skogsdunge vi mest tycker om, tre tallar en bakficka till stadshotellet i Östersund för att äta en macka, man måste äta något om man skulle serveras starkare drycker, "vår skogsdunge" var en oas där vi snabbt återhämtade oss.

Vinterhalvåret går fort det blir mars året är 1960 dags för muck dagen man längtat till men det blir även vemodiga avsked från lumparkompisar man lärt känna och kanske inte träffar igen.

Kolla händerna på bilden kan man tro att jag var kock, nääää.

 

1960

Det första året i detta årtionde muckar jag, en glad grabb som har hela sextiotalet framför sig.

Tillbaka på jobbet får jag höra att en plats som butiksbiträde är ledigt i Näsvikens Coopernativa Handelsförenings filial i Sörforsa, en person vid namn Stig Henry Johansson ska sluta för att ägna sig helt åt travet som är hans största intresse.

Att Stig H. Johansson blir den största inom svensk travsport visste ingen då.

Men bra hästkarlar i Hälsingland var dock redan ett faktum.

 

E.J Nordin var den första, att sedan hans söner skulle fortsätta utveckla travsporten i Hälsingland, Sverige och hela Världens var väl en mer eller mindre självklarhet.

Sönerna Gunnar, Gösta och Sören Nordins travnamn klingar långt ut i världen.

Jobbet i Sörforsa blir mitt eftersom jag varit tjänstledig under min lumpartid och ska ha ett likvärdigt jobb nu då jag muckat.

Det blir lämpligt att börja där, tycker min chef Hilding Schyssler.

 

Linspinneriet i Sörforsa blomstrar, det är många kvinnor som arbetar där, inte mig emot.

Jag trivs med kvinnorna, träffar dom titt som tätt på logdanserna på Rahms, trivs med arbetskompisarna och basen Yngve Andersson, som hade förstånd att låta Stig H. sluta med kort varsel, vad vore travsporten utan Yngve.

 

Nu börjar livet. Pop, glamor med Elvis och hans band, His Hand in Mine, Jailhouse Rock, King Creole, Bill Harleys, Rock Around The Clock.

E-P skivor som alltid låg på den tioväxlade skivspelaren hemma i pojkrummet.

Beatles med A Yellow Sandmarin.

Jerry Williams, Did i Tell You, I Can Jive Git it.

Rollingstone.

Benny i Hep Star.

Björn i Hootenanny Singers.

 

Mellanöl 3,8 % såldes fritt i butikerna, det blir senare på slutet av sjuttiotalet enligt ett riksdagsbeslut förbjudet att sälja i livsmedel butikerna utan man måste till systemet för att kunna köpa detta utmärkt goda öl inte för starkt men med en ölkaraktär som kanske är den bästa som någonsin gjorts.

Hasch, Mods, Protester, Sex.

 

Kondom och godisautomaterna står där bredvid varandra, i långa rader, på alla strategiskt tänkbara ställen trots P- Pillernas snabba intåg. Kafé och kioskliv blomstrade.

I Djärvs kafé satt vi ungdomar drickande coca-cola, med mazarin som tilltugg, samlingsplats, umgänge, inga större utbud på TV apparaterna som störde.

   

En tjugofem öring i den stora skivautomaten som stod där i ett hörn på fiket, tonerna av Elvis låt Tutti- Frutti fyllde lokalen med gemyt.

 

Så börjar det glada sextiotalet, kanske den bästa perioden på hela nittonhundratalet, kanske hela årtusendet, en explosion i välfärd, vällust, demonstrationer och frigörelse.

Bra löner.

Frihet.

Bra utbud med dans både på fäbodarna, parkerna och logarna.

 

Vintertid var det dans i alla Folkets Hus, hur räckte folket till.

Några driftiga killar ur socialdemokratiska ungdomsförbundet Staffan Andersson, Evert Malm, "Hempa" Bergström, "Kulo" Jonasson och även jag var med på ett hörn, ordnade många roliga och annorlunda danskvällar i Folkets Hus i Näsviken.

 

Non stop dans med två scener och två dansband var populärt det behövdes då inte några pauser utan orkestrarna turades om att spela. Det ordnades också med tunneldans.

En stor tunnel byggdes upp efter en långsida i lokalen där man kunde dansa in i mörkret och hångla lite.

Detta var ett mycket trevligt och uppskattat arrangemang som tyvärr tog slut i och med att barnavårdsnämnden, när dom fick veta detta med tunneln, förbjöds det med hänvisning till brandfaran.

Men den enda brandfara som fanns var väl i kroppen på de förälskade par som dansade in i tunneln.

 

Den här perioden kommer aldrig tillbaka.

Musik som då skapades kommer för all framtid att finnas kvar.

 

Det berättas att när Djärfs Kafé på sjuttiotalet skulle stängas och kafèdelen byggas om till bostad så fick snickarna för varje planka man rev ner höra musik tona fram ur väggarna.

Snickarna som rev väggarna satt där i hörnet där skivväxlaren stått med varsin mellanöl i handen och lyssnar på väggarnas spelande, har det berättats, och visst, sades det, kunde man se att det trillade en tår nerför deras kinder dom kände säkert på sig att en epok nu var på väg att ta slut.

De som bor där idag behöver inte ha någon radio eller stereo, musiken bara finns där i väggarna.

 

Dagens problem med miljöförstöring, växthuseffekter, fattigdom i tredje världen förfettning på grund av stillasittande jobb, datoriseringen, kanske nya svåra sjukdomar.

Vår generation har ställt till det, det är vi som rår för att det kanske blir så här, slit och släng, allt ska finnas i papper och plast, papperstrosor lätta att riva av, konstigt att detta plagg inte blev den succé som man då trodde, lakan och örngott bara att slänga på sophögen och bränna upp när dom blivit skitiga, muggar, tallrikar, bestick, käka och släng, bekvämt skulle det vara.

Kalhuggning.

Utsläpp.

Men roligt det hade vi.

 

Det blir en kort tid i Sörforsa, semester väntar, och ett brev från A4 att en repmånad i september ska göras, snabba ryck då jag muckade i mars.

Semestern går till Mallorca populärt resmål på sextiotalet.

Pelle Smith hade lockat mig att åka med, vi åkte en månad innan jag skulle infinna mig på A4.

 

Flaying Enterprise hette det fyrmotoriga plan vi åkte med.

När vi åkt halva resan stannar den ena motorn, så vi får nödlanda i Madrid, vi satt mitt i planet, så vi såg motorerna, en läskig känsla att se hur det ryker ur motorn, men allt gick väl.

 

Framme i Mallorca åker vi till Sirrocko hotell installerar oss, provar balkongen och drinkarna som det så fint heter utomlands, det var nästan lika gott som att grogga, men bara nästan.

Ute på saitsing, tjurfäktning, grottbesök, grisfest och danshak.

 

På en av dansrestaurangerna bjuder jag upp en tjej från Frankrike, hon sitter ensam med en gammal knotig dam säkert nittio år, kan det vara hennes styvmor månne.

Dom sitter vid ett bord nära utgången, jag tycker att hon ser ensam och övergiven ut, hon är fin som en prinsessa, det var kanske därför jag bjöd upp henne.

Konversationen var väl inte så hävlig mellan oss, jag med knackig skolengelska som jag läst bara en termin, hon med nästan bara Franska ord i bagaget men vi försöker med gester och pekande göra oss förstådda med varandra.

Det lyckas väl så där.

 

Jag dansar på svenskt maner två bitar och gör mig beredd att föra tjejen tillbaka till sitt bord, men se det gick inte, hon höll fast vid min arm och ville tydligen dansa mer.

Vi dansade kanske en sju åtta bitar till, hade för länge sedan tappat räkningen då en servitris med silverbricka stoppar oss i dansen och till tjejen lämnar en liten handskriven lapp, hon läser den sakta, tittar mig djupt in i ögonen och ger mig en kyss på kinden sedan lämnar hon mig snopet mitt på dansgolvet och springer iväg. Jag ser att hon springer till den gamla damen vid det bord hon satt vid när jag bjöd upp henne. Den gamla damen verkar upprörd och drar mer eller mindre med sig "min" tjej och försvinner i kvällsmörkret.

 

 

 

 

 

 

Det är nästan som i en saga och jag tror nästan att jag reste mig upp för att se om hon tappat sin sko.

Pelle som hela tiden hade ett halvt öga på mig medan jag dansade bara skrattar när han ser min uppgivna min och säger till sist ungefär som han hört mina tankar. Arne, hon har inte tappat någon glassko.

Vi skrattar båda två och vinkar på servitrisen för att få betala.

Pelle frågar servitrisen som vi känner sedan tidigare besök på restaurangen, han talar hygglig svenska, hans tjej kommer nämligen från Sverige.

Vad hände med den Franska tjejen egentligen.

Hon bara stack i väg med den gamla damen.

Jo! Säger servitrisen, dom Franska tjejerna är ganska hårt hållna så dom får inte gå ut ensamma på dans så det var hennes mormor som var med henne. Hon tyckte nog att hennes barnbarn dansat väl länge med sin kavaljer trots att tjejerna i Frankrike själv väljer hur länge dom vill dansa med någon.

På bilden ser vi Pelle längst fram till vänster och två par från Öland som vi brukade spela kort med på hotellet.

 

Tiden går fort när man har kul, det blir snart dags för hemfärd till Sverige igen.

Hemma igen, bara för att packa ränseln och sticka iväg igen, efter några logdanser på Rams loge och sedan bege sig till Östersund för att göra repmånad.

 

En logdans på Rahms loge som jag kommer ihåg var denna episod.

DANSTJUSAREN DANSAR TILL JERRY WILLIAMS

 

Transistorradion spelar upp till dans med Jerry Williams när vi sitter i trädgården hos pappa och mamma, denna fina sena sommardagskväll.

Logdanserna blir skymningsdanser, korta men ljuvliga sommarnätter. Denna augustikväll kommer jag speciellt ihåg. Hasse och jag plockar daggmask denna varma kväll, daggen ligger tät över gräsmattorna, med varsin stor lång stavlampa synades varje meter av gräsmattan vi fick slutligen tag på de etthundra daggmaskar som behövs till den etthundra krokar stora långreven.

 

Efter en kort fika åker vi tillsammans med vår ständiga följeslagare transistorn ut på Dellen för att lägger ner långreven som vanligt får den tungrodda flottarekan vara vår farkost. Allt går fort och bra.

På roddturen hem kommer jag plötsligt ihåg att Jerry Williams orkester spelar på Rams loge i kväll det är lördagskväll, så varför inte åka dit. Hasse är med på noterna vi ror lite extra fort klockan är egentligen redan för mycket, det gäller att snabbt komma hem, duscha lite, fylla pluntan och cykla iväg till Rams loge.

Framme lagom varm både utvärtes och invärtes efter ett par uppehåll efter vägen löser vi entré och tar dansbanan i besittning, på lång väg hördes det att Jerry Williams orkester spelade. Hinner dansa två bitar sedan är det paus, men vi hör ändå "Jenkas" musik ringa i våra öron. Hasse och jag sätter oss i skogsgläntan blandar en grogg och tittar på folk som kommer och går, Åke och Ellen, Ila och Holger kommer fram och morsar,

 

När jag ska resa mig upp igen känns det tungt i fickan. Då först kommer jag på att stavlampan ligger kvar i byxfickan. Jäklars. Men det är inte mycket att göra åt, den måste få ligga kvar.

Pausen är slut och vi går in igen för att fortsätta dansen.

Många härliga tryckare spelar han upp Jerry det är roligt att dansa till en så bra orkester.

När jag bjuder upp till bitenKing Creole (1958) dröjer det inte länge förrän det känns som det skulle kunna bli något bra. Napp käns det som.

 

Jag dansar med en snygg pingla från Sörforsa hon arbetar på linspinneriet och jag har sett henne flera gånger när hon varit på konsum och handlat. Nu lägger hon stor tyngd med undre halvan av kroppen när vi dansar, hennes andhämtning verkar tung och hon har något vilt i blicken.

Kungen kallar, tänker jag.

- Varmt här inne försöker jag få igång konversionen med.

- Jaa! Ska vi gå ut en sväng blir det oväntade svaret.

- Gärna svarar jag nästan lite generat, och hör i bakgrunden That's All Right (1954)

tona ut i högtalarna.

 

När vi kommit ut nästan springer vi mot skogsgläntan, vänta, vänta lite så ska jag ta upp min stora stavlampa så vi ser var stigen är.

- Stavlampa!

- Ja!

- Va fan!

- Var det den du hade i byxfickan när vi dansade, säger pinglan från Sörforsa.

- Ja! Klämmer jag fram, hur så.

- Ähh shit!

- Vi går in igen, det var inget, säger hon surmulet.

Slokörad går jag in igen men danstjusare blir jag nog aldrig, för hade jag varit det så hade nog inte stavlampan haft någon betydelse.

 

Nu har Jerry redan spelat upp kvällens sista dans så det är inte mer att göra än att stå där och lyssna på de sista tonerna från kvällens höjdpunkt, för det blev ju så att musiken var det bästa den här kvällen. Kvällen då jag fick bottennapp.

 

På väg hem med transistorradion dinglande på styret, är det fortfarande varmt och skönt i luften, jag tänker tillbaka på kvällen, var det egentligen bottennapp bara för att pinglans förväntningar hade skruvats upp, hon skulle bara veta vad hon gått miste om.

Sedan jag peppat upp mig själv känns det bättre och tro det eller inte i transistorradion klingar Elvis Preslys låt That's All Right sjungen av Jerry Williams ut i den klara, ljumma, sommar natten.

Det känns härligt att leva igen.

 

MITT RUM FRÅN 60-TALET

Som i de flesta ungdomssrum på 60-talet fanns den lilla Dux radion tillverkad 1951 den kunde man ligga på kvällarna och leta efter Radio Luxenburg. Där spelades spännande ny musik.

Stringhyllan fanns naturligtvis också på plats kortet på sexbomben Marilyn Monroe var obligatorisk då jag var ung. Böckerna i bokhyllan var Åke Holmbergs Ture Sventon, han detektiven som alltid åt "Temlor" han kunde nämligen inte säga S det var mina älsklingsböcker, hans anförvant och chaufför på flygande mattan var Omar.

Där fanns också en bok som hette nu ska vi lära oss och dansa, man klippte ut fötter i papp lade dessa på golvet efter instruktioner i boken och på det viset lärde sig de första stapplande dansstegen.

Varför den stora elefanten stog där vet jag inte, var det en symbol för mina danssteg månne.

 

I rummet fanns så klart en svart fladdermusfåtölj, en annan fåtölj i gult,  ett lövbord i teak, bäddsoffan, den tvåarmade sovrumslampan och hjärteprylen skivspelaren som kunde sluka tio skivor liggande uppepå varandra och när en skiva var slut damp nästa ner, fasinerande.

Musiken räckte till många pussar och kelande med flickorna, där på dyschan, innan man måste ladda på tio nya, det var pop och glamor med Elvis och hans band, Paul Anka, Pat Boone, Little Gerhard, Doris Day, Armstrong och Glenn Miller var dessutom några andra man lyssnade till. 

Musik som då skapades kommer för all framtid att finnas kvar.

  

 

 

 

Jag köpte möblerna per postorder från Älmhult i Småland IKEA, det var något av en sensation att kunna få hem möbler från Småland som man själv skruvade ihop.

 

             

 

Jag köpte också en Luma TV från konsum som vi hade i vardagsrummet hemma, så alla kunde se på TV, grannar kom och många tjejer vill se på karusellen med Hyland.

Luma TV var vridbar i skärmen och de svart-vita bilderna var en tjusning att se. Nyhetsprogram fanns så klart redan då programledaren hette Olle Björklund.

 

Det är klart att en och annan pilsner blev väl uppdruckna i mitt ungdomsrum på 60-talet och visst gick det åt en och annan liter också.

Alla som ville fick komma in på mitt rum Lasse Pettersson på Anneberg, Björn Hedman, Ove Olsson, Gert Jonsson, Sune Folkesson m.fl där var min närmaste kompis Hasse Andersson nästan dagligen, vi spelade monopol, kort och "lekte" med tjejerna Margit, Ingrid, Anita, Elsy, Sonja och vårat sommarbarn från Solna Elisabeth, hon var farlig för oss lantisar, men "lärde" väl upp många av oss också.

I min skrivbordslådan ligger det några kort på några av dess tjejer och killar som jag nu femtio-år senare plockar fram, här bilder på några av dem.

 

Där på stenen är hon den farliga i mitten, Solna tjejen Elisabeth. Jag pekar på något kul, säkert Hasse som håller på med nåt fuffens. På andra kanten av sten syrran med Hasses hund Kim.

Korten har jag gjort själv i mitt mörkerrum på vinden, en röd lampa i rummet var det enda ljus som gick att ha på.

På det övre kortet är det Gert Jonsson sotar Johns pojk, en som jag inte kommer ihåg, Stig Majström, Elsy Hildingsson, Ove Olsson Wolksvagenförsäljare i Hudik jobbade även på konsum en tid och syrran Ingegerd.

 

Det här var tider som man nu minns med både glädje och saknad, glädje för att vi var ett kamratgäng som ofta höll ihop, saknad för att kontakter har brutits genom åren och några har dött. Hasse har jag återfått en kontakt med, han ringer ibland och jag skriver. När man blir äldre försöker man vårda gamla minnen och kamrater på ett annat sätt än som ung, så tänk på att vårda kamratskapen genom hela livet.

 

Vad var det nu som Hasse höll på med, jo förstod att det var nåt fuffens han höll på med, tända eld på ett oljefat, ja herregud.

 

Nu stänger jag ungdomsrummet för allmänheten för denna gång och öppnar det kanske om tio-år igen om jag lever.

Hos mig står rummet alltid lite på glänt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka till toppen av sidan.