EN 40 TALISTS ARBETSLIV I KONSUM.

Året var 1954 den 15 februari när jag gick till jobbet, min första arbetsdag i mitt 14 åriga liv, jag visste då inte, att det skulle bli ett 50 årigt arbetsliv, med många roliga minnen och mycket jäkelskap.

Nervöst ger jag mig iväg visslande på den "sjasmelodi" jag tränat in alla "sjasar" måste kunna vissla sin egen melodi, jag skulle nämligen börja som springpojke i Näsvikens Cooperativa Handelsförening.

Det är en klar kall morgon...

 

Konsumentkooperationen har en lång, innehållsrik och spännande historia. Det första kooperativa företaget i Sverige startade 1850 i Örsundsbro. Idéerna kom från England, där föreningen i Rochdale hade inlett sin verksamhet 1844. Den kooperativa utvecklingen i Sverige tog fart i slutet av 1800-talet. Kooperativa Förbundet (KF) bildades 1899.

 

"Union" kom den att kallas Näsvikens första konsumförening bildad 1907-10-20 i Näsviken, affären fanns i Nordströmska huset i Böle, senare gästgivargård och pensionat. Med ett litet startkapital kunde så den första affären öppnas.

Insatsen var 10 kronor, som var flera dagsinkomster på den tiden.

 

...det gnisslar i snön när jag går för att börja i Näsvikens Cooperativa Handelsförening som en gång i begynnelsen kallades "Union" detta förpliktigar. Jag ska börja som "sjas" springpojk.

Med många tankar surrande i mitt 14-åriga huvud, står jag där utanför "Unionen".

Vad ska jag säga, hur ska jag göra.

- Bocka och ta i hand, sa hon, mor min.

- Svär inte, var rådet från far.

Väl framme vid "Unionens" kontor tar jag mod till mig, knackar på och kliver in på kontoret, efter ett barskt, kom in. Jag håller nyinköpta "sjaskepsen" hårt i handen och bockar, den största bock jag någonsin gjort. I ögonvrån ser jag sekreterare Vera Eriksson granska mig från topp till tå. Duger jag.

- God dag! klämmer jag fram.

-Tystnad.

-Hördes det, tänkte jag, när svaret inte kommer ögonblickligen, men behöver inte ängslas länge för från kontorsstolen hörs ett barskt.

- God dag!

Han med basrösten var Handelsföreningens chef Gunnar Signell han hade en Chevrolet X 3076 registrerad på Handelsföreståndare Gunnar Signell Näsviken

- Välkommen pojk! Sa han "chefen" och sedan kort och konsist sätt på dig kepsen pojk och anmäl dig till Sven Åslund handelsföreståndaren så du kommer i gång med jobbet.

Det var allt.

Välkommen pojk! Mycket att bli nervös för.

Näsviken`s Cooperativa Handelsförening u.p.a. (c.o.o.p) kom att bli min första arbetsgivare, då med en manuell enhet som sålde taggtråd, fotogen, bensin, cement, rör, porslin, hästskor, hästskobrodd, tyger, livsmedel och allt man kan tänka sig behöva för sitt uppehälle.

 

Det kunde ta två timmar att expediera en kund, hade man "otur" att få en storbonde från Dalen som månadshandlade kunde det ta ännu längre tid.

En sanning med modifikation var att Coopera, enligt stadgarna skulle bedriva kontanthandel men när storbönderna kom och handlade utsäde, gödning, hö-sträng, hästskor och mat så skrevs det upp och betalades en 3-4 månader efter köpet, även "storheterna" Halvorsen, Price, brukspatron Burchart, Phils m.fl handlade på bok och det kunde ta upp till ett år innan det betalades, under tiden hade de sina pengar på bank och fick på den tiden bra ränta på pengarna, detta skedde med Sven Åslund och Gunnar Signells bockande och medgivande. Klassskillnaderna var kanske större då än nu.

 

Mycket av varorna skulle hämtas från järnvägsstationen där handelsföreningen hyrde ett magasin, eller så fick man hämta alun från källaren, fotogen från ett bås på gårdsplan där bilolja också förvarades, melass ute från en magasinsbrygga, vintertid trögflytande oljig gegga, sill från källaren, sirap i 25 kilos dunkar som skulle hällas upp i kanske en glasburk på 5 dl. Hade man riktig otur så hade "bonn" sin T-Ford som han åkte i då skulle den också tankas.

 

Bensinen pumpades upp för hand i en pump med glasbehållare, den satt överst på den höga bensinpumpen ute på gården - där fotogen och oljebåset stod - den var graderad med liter, ville kunden ha fyrtio liter bensin pumpade man tills glasbehållaren visade på fyrtio liter och sedan fyllde man på bilens bensintank. Inte undra på att det tog lång tid att expediera en kund.

"På tal om första butiken "strömmingslådan", så har det berättats att den försäljningen gick så bra och så hårt åt den enskilda handeln, att hustrun till en handlare sa: "Snart måste vi nog flytta till Klockarsvedja" (fattighuset).

1934 hade konsum en Volvo lastbil X 2487 registrerad på Näsvikens handelsförening u.p.a.

 

SJÄLVSÄLJNINGSEPOKEN I MITTEN PÅ 1950-TALET

Tid för många långa fikaraster. Foto: Hugo Martinsson

Någon klok person i hierarkin kommer på den geniala idén att kunden själv får göra arbetet med varuplockningen, gör det själv kund principen kommer som en stormvind på femtio och sextiotalet och Näsvikens Cooperativa Handelsförenings anrika namn går i graven, nu ska det heta bara Konsum Näsviken.

 

Omställning från att ha varit butiksexpeditör till att bli varuupplockare och packare känns lite ovant. Det mesta arbete sker nu i källaren med att stämpla påsar med en gummistämpel så kunden kan se vad påsen innehåller och vad vikten är, ex. strösocker ett kilo, bitsocker ett kilo, torkad blandad frukt femhundra gram, vi fyller i påsarna med varor och viker sedan ihop dem snyggt och fint.

 

Det fanns inte fabrikspackade varor i någon högre utsträckning ännu, snabbköpets idé låg ännu i sin linda men det skulle snart explodera, med olika färdigpackade utbud från fabrikanterna. Nya varor kommer, de första chipsen som vi fick in, var en helt osäljbar produkt och drogs in kort efter att de börjat säljas, de var svårsålda. Nu tyvärr en storprodukt. Folk kommer nu att drabba av galna chipssjukan efter det att giftet akryllamid hittats i chipsen.

Första påsarna med potatismos kommer också, även de är svåra att sälja. Cirkelkaffet kommer först i påsar som man malde i butiken sedan färdigmalet i paket, sedan i plåtburk.

 

FRAMÅTSKRIDANDET TAR FART OCH RATIONALISERINGARNA BÖRJAR PÅ ALLVAR

När jag sitter här i tvåtusentiotalets början och tänker tillbaka så kan man ju fundera på hur fort det ändå kunde gå för vissa branscher att ställa om till självbetjäningsprincipen. Petrolium branschen var kanske den snabbaste, tanka själv, kolla oljan själv, betala själv.

Andra branscher, hade efter femtio år stått kvar och stampar på samma ställe, tänker då på till exempel Systembolaget som länge hade kvar manuell försäljning på de flesta ställena, även Posten var sen med självbetjäning av paket, kuvert, kort och annan rekvisita.

Bankerna har efter femtio år kommit på självförsäljnings principen med automater för insättning, uttag och betalning av räkningar.

När får vi se den första tandläkare, doktor eller kirurg som inför självbetjäning. Borra själv! Operera själv! Undersök själv! Utopi kanske.

Inte.

Snart kan man framför en dataskärm göra det mesta själv, att pillra bort ett bråck eller en halsmandel klaras säkert bra av patienten själv. När man har färdigopererat sig själv är det bara att ta fram kontokoden knappa in numret i datorn så är operationen betald och klar.

Betalas ska det fast man gjort jobbet själv.

Snabbköpen är i alla fall här för att stanna och utvecklas. Nästa steg i rationaliseringen är datorstyrda butiker där du knappar in de varor som du vill ha, via internet eller i butiken, så hämtas varorna av robotar till kassan, där din kod på betalkortet har registreras och med ett fingeravtryck legitimerar du dig snabbt, sedan är det bara att ta kassen och åka hem.

Vill man inte göra sig besvär att åka till butiken så kommer dagens "sjasar" hem till dig med varorna, direkt levererade med bil. När du hör "sjasmelodin" spelas upp i bilens högtalarsystem är det bara att gå till porten och hämta de beställda varorna om du inte har tilläggstjänst, då får du varorna inplockade i kylskåp och frys.

 

SVEN WESTLINGS RATIONALISERINGSFÖRSÖK EN BERÄTTELSE FRÅN 1960

Tisdag morgon inte vilken tisdag morgon som helst utan fetisdagsmorgon, detta innebär att massor av semlor ska hämtas hos Bagare Åslund. Jag "springsjasen", med "sjascykeln" som har pakethållare både bak och fram, grön, med Näsvikens Handelsförening skrivet på den breda ramen, trampar jag i väg för att hämta de tjugo lådorna med semlor.

Hos bagare Erik Åslund får vi det obligatoriska winerbrödet specialgjort till oss med extra mycket sylt och florsocker, alltid lika uppskattat av oss "springsjasar".

 

Jag lastar semlelådorna på cykelns frampakethållare och åker i väg, man får titta "runt" lådorna för att se åt vilket håll man kör, med vana och bra balanssinne går färden från bagare Åslund till Handelsföreningen bra, ställer upp cykeln och går in för att få hjälp att bära in lådorna, Kulo, Malmen, och Tage brukar hjälpa till, fem lådor var är lagom att bära av denna ömtåliga delikatess.

Rationalisering ryter Affärsföreståndare Westling, fyra man att bära några lådor med semlor när det räcker med två man, en bär bak och en fram, tycker Westling.

Jag och affärsföreståndare Westling går ut till handelsföreningens cykel för att rationalisera. Westling tar tag i den nittonde lådan uppifrån jag den tjugonde lådan nu lyfter vi lådorna, skriker Westling, att lyfta tjugo lådor när en håller i den nittonde kan bara sluta på ett sätt.

Krasch, katastrof!

 

Semlorna i en enda röra på backen Westling hållande den nittonde lådan i handen väsande, Arne åk tillbaka till bagare Åslund, ta med fem liter grädde så han får göra "nya" semlor. När jag och semlorna kommer tillbaka till bagaren borstar Åslund av semlorna så gott det går från sand o grus, vispar grädden och gör semlorna så fin som det nu går med tjugo tippade lådor semlor.

Åter till handelsföreningen, på bron står Kulo, Malmen och Tage de tar fem lådor semlor var och bär in till bröddisken. Westling hörs ute på kontoret någonstans irriterat morra, rationalisering, rationalisering, det måste rationaliseras.

 

1960 hade konsum en Ford lastbil 1958 X 3231 registrerad på Näsvikens Handelsförening Näsviken, Einar Svahn var chaufför på denna bil åt konsum, det hade kanske varit bättre att han hämtat semlorna med lastbilen

 

Sensmoral.

Av detta kan man lära, att det inte går att bära, tjugo lådor semlor, utan att rationalisering lära.

 

Ingrid min blivande hustru kommer hem från arbete i Sundsvall hos Birgit och Bernth Backman och efter ett arbete hos Advokat Bengt Ljusberg som hembiträde.

* Vi hittar ett vykort-se längst ner i berättelsen.

Hon går först i folkhögskolan i Forsa och när det är klart tar hon och pratar med Hilding Schüssler  på konsum om hon inte får prya där, gratis. Hon börjar prya 1960-61.

 

FUSIONERNA BÖRJAN PÅ SLUTET.

Utvecklingen mot stordrift inom svenskt näringsliv medförde att man inom kooperationen diskuterade föreningsstrukturen. Det diskuterades ett förslag om endast en förening inom regionen alltså endast en förening i hela länet. Slutligen blev resultatet att fem föreningar i Hälsingland fusionerades med länsföreningen Alfa, Gävle. Detta skedde 1966.

Näsvikens Handelsförening kom att fusioneras med Iggesunds föreningen vars medlemsmöte hade diskuterade förslaget att fusioneras med länsföreningen Alfa, Gävle, under 1965 och avvisade det. I februari 1968 skrevs fusionsavtal mellan Näsvikens Handelsförening och Iggesunds Konsumtionsförening. Fusionen med Iggesunds föreningen trädde i kraft 1969-01-01. Föreningen i Näsviken hade just då avslutat sitt 50:de verksamhetsår.

 

VÅR FUSION BLIR BÖRJAN PÅ ETT 45-ÅRIGT ÄKTENSKAP OCH 50-ÅRIGT FÖRHÅLLANDE.

 

Vi förlovar oss i Hudiksvall hemma hos Ewy Rudh 1963, det var tre par som samtidigt förlovade sig Ingrid Bengtsson och Karl-Arne Lindström, Åke Gruvberg och Ellen Backman, Tord Bengtsson och Ewy Rudh. Det skulle visa sig att de enda som idag ännu är tillsammans är Ingrid och jag.

De andra paren bröt sin förlovning.

 

DELSBO

Nu hade vi klarat av förlovning och äktenskapstesten (se under länken Ramsviks camping Racersemester.) så nu gällde det att hitta både nytt arbete och bostad.

Jag hade turen att få ett arbete i Delsbo som butikschef efter Evert Malm som slutade där när han fick ett nytt jobb på annan ort. Det var Konsum Alfa, Gävle som sökte butikschef, jag sökte jobbet och fick därmed mitt första riktiga butikschefsjobb i Delsbo, det skulle med tiden bli många fler.

Det var mycket Ingrids stöd och påpuffande som gjorde att jag vågade söka jobbet, du klarar det, ta chansen, var hennes argument.

 

Vi flyttade till Delsbo 1966, köpte möbler av skogens guld lingon, som vi plockade i skogarna i Hälsingland, 5000:- fick vi ihop och det räckte i stort sett till möbler, mattor och gardiner till två rum och kök vi handlade i Sjödins Möbler i Delsbo och slutsumman blev 5574:- vilket vi betalade kontant, hyran var 130:- månaden, min lön var 1200:- Ingrids 600:- det var en mycket bra lön så vi levde bra på pengarna.

* Räkningen från Sjödins Möbler i Delsbo och lite fakta om affären finns längst ner på sidan.

 

Här hände mycket i Ingrids och mitt liv mitt första jobb som chef var i Konsum Delsbo, nu Åke´s motor. Vår första egna lägenhet var uppe på konsum, en lägenhet som vi inredde med pengar som vi sparat och plockat ihop av skogens röda guld, lingon.

Den balkong man ser på kortet var gemensam för oss och Olle Person med hans Siri som bodde i huset också. Där parasollet står grävde Ingrid en blomrabatt som när vi var uppe i Delsbo för något år sedan fotfarande var kvar.

Det lyste för oss i Delsbo vackra kyrka, för på den här tiden skulle det "lysas ut" att man gifte sig så att de som hade något att erindra mot giftermålet, i god tid kunde göra det. Det lystes i kyrkan under tre Söndagar före bröllopet. Vi bodde i Delsbo men gifte oss i Forsa kyrka 1966.

 

BRÖLLOP OCH SEDAN BRÖLLOPSMIDDAG I HOTELL EDEBORG.

Vi gifte oss i Forsa kyrka den 10 sept. 1966. Prosten Ture Enge var vigselförrättare, då pensionerad, men ville ändå viga oss eftersom han hade konfirmerat oss. Ingrid vacker som en älva, darrande på sina vackra ben, brudbuketten med rosor och liljekonvalj skakade lite lätt av spänning och nervositet. Jag som varit nervös hela dagen blir lugn som en filbunke all min energi går åt för att hålla koll på brudnäbbarna Peter Olsson och Carinan Tärneborg, brudtärnan och marskalken Ingela Tärneborg och Krister Stigsson. Delsbo Brudmarsch spelas naturligtvis när vi går in i kyrkan.

 

Sedan vigselakten är avklarad åker vi till Ragnar Forsberg och tar bröllopskort, frissan Ingegerd Olsson är med och fixar till Ingrid lite i håret innan fotograferingen.

 

 

 

 

Vi beger oss sedan till Delsbo och Hotell Edeborg för att där träffa våra gäster. Risgrynen haglar över oss då vi går in för att äta vår bröllopsmiddag.

 

 

Bröllopsmiddag hölls i Hotell Edeborg Delsbo med 70 gäster, hög stämning många av våra vänner var med på kalaset.

Gästerna bjuds på bål som välkomstdring.

 

Liten förrätt med nån röra och sill, snaps därtill, renat eller skåne.

 

Middagen blir oxfilè och fläskfile med potatis och grönsaker, sås.

Till middagen serveras öl och vin.

 

Till efterrätt en glasskapelse som när den kommer in och ska serveras är tänd med ljus.

Till detta en cacaolikör eller cognac.

 

Middagen avslutas med kaffe, kaka, cognac och cigarr eller cigarett. Man rökte vid bordet på den här tiden, trevligt och gemytligt ingen behövde springa ut.

Därefter dukas det av medan gästerna går en trappa upp och inmundigar sig någon grogg eller ett vinglas.

Gill`s orkester spelar så upp till bröllopsvals som Ingrid och jag ensamma på dansgolvet måste uthärda, gick väl bra. Sedan spelas det in på småtimmarna med avbrott för en vickning vid elva tiden, potatis, köttbullar och prinsekorv.

 

Om man tittar på notan så kostade en middag 20:- Skåne och renat en hela 45:- st osv. Man kan tycka i dag att detta var billigt men det var nära 2 månadslöners inkomst som gick åt, så...

Dessutom tillkommer alla kringavgifter med frissa, blommor, fotografering, bröllopsklänning hyra av frack mm. mm. Så med allt inräknat blev det nog dryga 3 månadslöner.

 

 

 

 

 

 

Olle Käll och Siri var med och tankarna går till den vintersemester vi gjorde tillsammans, det var i en av Iggesunds Bruks stugor en bit från Sonfjället där vi hyrde in oss, det var billigt 75:- för en vecka, men elen fick vi betala dessutom, genom att stoppa enkronor i en mätare.

En dag när vi åkt upp på fjället med matsäcken lastad i ryggsäcken, soligt och fint väder var det, vi åker i backen några gånger och har kul. När vi till slut gör en paus i åkandet och ska fika börjar det att blåsa vi tittar upp på himmelen och ser att det mulnat på medan vi åkt i backen, utan att vi tänkt på det, vinden tilltar mycket snabbt och det börjar snöga.

- Vi måste skynda oss att åka ner ropar vi till varandra i kör.

Olle spänner på sig den tunga ouppätna matsäcken, Ingrid, Siri och jag åker i väg med snön yrande runt oss, vi ser inte många meter framför oss.

Väl nere väntar vi på att han ska dyka upp, men ingen Olle kommer, vi måste åka uppåt och se efter vad som hänt säger flickorna, sagt och gjort vi börjar färden upp till fjället igen, spåren upp är igensnöade så vi åker på måfå.

- Tyst, hör vi Ingrid säga, jag hör något.

- Hjälp! Hjälp! Hörs en bit upp i backen, vi skyndar fram.

- Hjälp! Jag kommer inte upp hörs Olles kvidande, när vi får syn på honom liggande raklång på rygg med den tunga ryggsäcken djupt nersjunken i snön.

- Jäkla ryggsäck jag kommer inte upp kvider han vidare.

Vi kan inte låta bli att skratta, så hjälplös och förtvivlad som han ser ut, sprattlande med armarna likt en väderkvarn.

Vi sätter igång med att skotta fram honom, det är inte lätt för han är nästan helt översnögad och ryggsäcken tung.

Det slutade lyckligt vi fick till slut upp honom på benen och kunde åka tillbaka till stugan en upplevelse rikare.

 

Skål för Brudparet! Hör jag att det ropas, och jag vaknar upp ur mina tankar.

Skål.!

God mat och dryck.

Orkestern på spelhumör.

Det är hög stämning i Hotell Edeborg, kvällen då vi gifter oss.

Telegram kommer och läses upp, ett som då passade in på Ingrid löd:

I bibeln det står att finna av revben skapt är kvinnan Vi hurrar nu i kväll, för Arne och hans revbensspjäll.

Ingrid var kan man nog säga var mager på den tiden.

Ett annat bra telegram

Kära Arne kör nu på låt det under fällen gå så Ingrid många piltar få gärna några fler än två.

Vi körde på så det blev tre.

 

Hasse och Gudrun var också med på bröllopet, Hasse och jag har haft mycket kul tillsammans, kommer att tänka på då vi åkte till Hudiksvall på bio varje söndag under ett par års tid.

Hasse gick på läroverk så han åkte gratis på sin månadsbiljett även på söndagar, jag hade ingen inkomst då, så på söndagsmornarna gick jag upp till Folkets Hus i Näsviken, det var dans där på lördagskvällen, för att leta pengar och plocka tomglas, som jag gick till Brita på Pensionatet och sålde för tio öre flaskan.

Matiné föreställningen på bion kostade sjuttiofem öre och resan två kronor. För att kunna gå på två matinéer måste jag plocka ihop trettiofem tomflaskor det lyckades för det mesta, men för att vara på den säkra sidan sålde jag söm sagt också tidningar på söndagsmorgonen. M.T var namnet på tidningen, en socialdemokratisk morgontidningensblaska, men det var i alla fall en säker inkomst på tre kronor.

När vi kom hem med tåget till Näsviken igen vid fem tiden hann vi precis hem och äta innan kvällens film i Näsvikens Folkets Hus började klockan sex min far var vaktmästare där så det var både gratis och barnförbjudet vi tittade på. Filmen Lång Lasse i Delsbo såg vi tio gånger.

 

Nattvickning! Ropar värdparet Bengt Eklund och Gerd Backman, mina tankar är tillbaka i Hotell Edeborg igen.

 

BRÖLLOPPSNATTS KLOCKOR

Bröllopet blev en trevlig tillställning och mot småtimmarna blir det dags att gå de femtio meterna hem till vår lägenhet uppe på Konsum, jag gör som brukligt är, bär min brud över tröskeln till vårt hem.

När vi kommit in så hör jag dem!

Väckarklockorna. Tickande.

Hela huset kryllar av väckarklockor jag sätter i gång, krypande under sängar, upp under taket, in i garderober, på toaletten, drar ut lådor i nattduksborden, för att leta efter väckarklockorna.

- Nu får Du ge dig, hör jag Ingrid trånande säga. Det är ju vår bröllopsnatt.

- Just därför, säger jag, vi vill väl inte bli störda av en massa ringande väckarklockor, ställda på olika tider.

- Det finns nog inga fler, tror Ingrid.

 

När jag tittar på Ingrid och ser hur vacker hon är i sin vita bröllopsklänning med den fina bröllopsbuketten i handen och krondiademet på huvudet, går det äntligen upp för mig, några jäkla väckarklockor, va fan.

Bröllopsnatten förflöt utan några ringande väckarklockor, jag fick nog tag på alla, eller så hörde vi inte att de ringde.

Det var ju vår Bröllopsnatt.

Första barnet Kent föds i juli månad 1967 medan vi bor kvar i Delsbo.

 

HÖGERTRAFIKSFLYTT TILL HARMÅNGER

Söndagen den tredje September 1967 Högertrafiksomläggningsdagen flyttar vi från Delsbo till Harmånger där jag ska börja en ny anställning i Konsum Harmånger.

Det gäller att inte ha bråttom denna dag max hastigheten är trettio kilometer i timmen, allt för att inga olyckor med vänster körande bilister ska ske. Skulle olyckan vara framme går det så sakta att ingen större olycka kan ske, men det tar tid att komma framåt, bilen skuttar fram inte van att bara få åka i trettio. Det är nästan trafikfritt, polisen har bett alla som absolut inte behöver ut att hålla sig hemma.

Host, host hörs från motorn på vår WW, bilen mår definitivt inte bra. Vi kör ungefär en mil på tjugo min och det är nog en fem mil att åka. Dessutom måste vi stanna med jämna mellanrum och ge vår kära bil olja, han svettas stackaren inte van att åka 30. Men Högertrafik flytten tar till sist slut och vi kommer till vårt nya hem. Flyttbilen är redan framme och har lastat av våra grejor, dom startade tidigt på morgonen.

 

Bilen får sitt vintertäcke på sig och på hans kurrande hörs det att han mår bra, där på parkeringen, sedan vi lovat att åka ut med honom om några dagar så vi får köra ur allt slam som samlats i luftrören.

Nu blir det att fort laga mat.

Kung Kent den sjuttionde Stefan vår sons mat, ligger färdigförpackad, det är bara för Ingrid att slänga fram brösten så är han snabbt färdigäten.

Vår mat ska ju både lagas och tuggas det tar lite längre tid.

 

Sedan vi ätit färdigt försöker vi plocka till i lägenheten, få ordning på sängplatser och möbler så vi kan ta oss fram i lägenheten och plockar in den medförda maten i kylskåpet.

Vi har sedan en vecka på oss att få ordning innan jag börjar på mitt nya jobb.

När vi plockat ihop det värsta och äntligen ska få lite lugn och ro, innan vi sätter igång igen, ringer det på dörren.

- Vem kan det vara, säger Ingrid, vi känner ingen här ännu.

- Säkert någon som vill sälja nåt, svarar jag.

Ingrid öppnar och in stormar två ynglingar i 25-30 års åldern.

Hej!

- Har ni flyttat hit, kul.

- Sparkar du fotboll, säger den ena ynglingen.

- Nej jag har slutat svarar jag.

Då får du börja igen och spela i Harmångers I. F.

- Du säger han vänd till Ingrid får börja spela i damlaget.

- Du är väl den nya konsum föreståndaren, fortsätter han.

- Jaa! Får jag ur mig nästan stum.

- Bra, då har du väl mycket käk och pilsner hemma.

 

Bägge ynglingarna beger sig till kylskåpet tagande sig korv, tomater, saltgurka och pilsner plockar undan från fotöljerna och sätter sig lugnt ner och käkar.

Vi ruskar på huvudena och tänker, vilka är det här, är dom tokig, dumma eller…..

Vart har vi flyttat.

Ynglingarna reser sig upp efter att ha käkat klart.

Vi ska väl presentera oss.

Hej!

- Det är jag som är Kioskägare Yngve Holm.

Hej!

- Det är jag som är kommunalarbetare Göran Olsson ordförande i Harmångers I. F. jag kommer in i morgon med medlemskort.

- Vi bor här borta säger dom och pekar, titta in så fort ni hinner, det finns nog alltid något i kylskåpet att äta det är bara att ta för sig, så gör vi i Harmånger. Det skulle med tiden visa sig vara sant, här bjuder man inte någon att komma över det är bara att knalla iväg när man har lust, alltid lika välkommen.

Ta en pilsner i kylen och sätta sig i soffan.

Men nog undrade vi länge på om det kunde vara så.

 

Den trevligaste tiden i våra liv tillbringade vi i Harmånger. Gästfrihet från första dagen vi flyttade hit. Kioskägare Yngve Holm med sin Kerstin, kommunalarbetare Göran Olsson med sin Christina, bagarn, skomakarpojken med sin Anita och Löfh skräddar`n bara för att nämna några.

 

KIRUNA

 

Namnet Kiruna kommer av Finska ordet Kiiruna vilket betyder "Fjällripa". Kiruna blev stad 1948 så det är en ung stad med ca: 20 000 innevånare utspritt på ett stort geografiskt område, störst till ytan åtminstonde i Sverige. Det har tidigare sagts att Kiruna till ytan är världens största stad. Det var gruvorna i norr som gjorde att det kom mycket folk till Kiruna och att det senare blev stad. Kiirunavaara och Lousavaara är de största gruvorna. Kiruna betydde ju ripa och vaara betyder på finska "berg" så Kirunavara skulle då översättas med Ripberg(et).

 

MIDNATTSSOLSLANDET

När vi bestämde oss för att flytta till midnattsolens land Kiruna, ripstaden, så blev det fart på aktiviteterna i Harmånger vi skulle till både kända och mer eller mindre okända människor på kalas, bjudningar och visiter, om vi haft en filofax då hade de sista tre veckorna varit fullskrivna av aktiviteter.

Det var vin här, grogg där, presenter från höger och vänster. Harmångers I. F, Nordanstigs kommun där jag var kassör, Konsum, Näsvikens Bridgeklubb, m.fl. Det var nog en blandning av att vi var omtyckta och allmänt hysteri, att de bjuder hem konsumkillen och tjejen, då måste vi också göra det. Det var kul men samtidigt lite olustigt, sade vi ifrån blev dom sura och vi fick ändra oss.

Klart vi kommer.

Ska bli kul att träffas.

 

Det var i alla fall en jobbig tid att packa, festa, jobba, förklara varför vi ska flytta, Kents allergi var ett svar, karriärs syndrom ett annat, äventyrssökande medan ungarna är små och inte ifrågasätter flyttningarna, Kent fyra år och Marita två år bryr sig inte mycket om var vi är eller bor ännu, bäst att passa på, var ett svar.

Visste vi egentligen själv varför vi skulle flytta eller sökte vi själv förklaringar.

Varför flytta vi trivdes bra i Harmånger.

Var det för pengarna klart dom är ju kul att ha.

Rastlösheten det är klart vallonblodet gör sig påmint.

Nyfikenheten klart man var nyfiken på midnattssolslandet.

Svaret finns nog i någon blandning av allt detta.

 

Vi hade rest upp med flyg och tittat på jobbet tidigare, Kiruna som stad var en trevlig bekantskap staden låg fint mellan berg och fjäll. Staden låg som i en gryta bara att sätta på locket så var det stängt.

 

Vi låg över på Hotell Ferrum, där vi bodde och åt gott. Ingrid blev mycket förtjust av det hon såg och hon som var mest negativ att flytta blev nu helfrälst till att flytta upp. Var det Ferrum, fjällen eller den allmänna miljön som gjorde underverk med Ingrid.

 

Det var nog det som avgjorde det hela. Ingrids, vi flyttar, trivs vi inte kan vi flytta tillbaka igen.

Kanske det var orsaken till Harmånger hysterin var det därför det blev så mycket festande i Harmånger de tre veckor före flytten vi kommer inte att se er något mer, kanske var det så de tänkte, långt bort skulle vi flytta det var 100 mil.

Från Harmångers land, till Lapparnas land.

Same land.

Midnattssolens land.

Mörkrets land.

Ferrum land.

 

Starten mot det okända landet startade första december 1971 på morgonen, de etthundra milen var lika lång som vi hade tänkt oss om inte längre. Vi till och med övernattade i Skellefteå det var så långt att åka tyckte vi. Att vi senare under Kiruna vistelsen skulle åka hem på tio timmar kunde vi inte tro då.

 

När vi på andra dagens eftermiddag närmar oss Kiruna efter några stopp för mat, dryck, lättnad på tryck och renar på vägen och ser den stora gula månen över fjällen, så stor och närma att vi nästan kan ta i den, det är så vackert att vi måste stanna bilen och gå ur och bara stå där i snölandskapet, tysta, stilla, beundrande. Vi känner redan då att vi gjort rätt med vår flytt till midnattssolslandet Kiruna.

 

Fotnot: Bilden tagen av sonen Pauls fru Carina 2013.

 

Här ska jag basa för 15 anställda alla tjejer, konsum Lappgatan omsätter 7 milioner per år, en utmaning för mig som kommer från en konsumbutik i Harmånger med 4 anställda och 1 milion i omsättning. Räknar man om dessa 7 000 000 kronor år 1972 (Årsmedeltal) så skulle det motsvarar 46,8 milioner år 2012 (Maj).

 

Kirunaborna *Sune Eriksson och *Sonja Persson möter oss och visar vart vi ska bo, vi visste på ett ungefär var det var efter vår visit tidigare i Kiruna, men det var skönt ändå att träffa någon man kände igen, Sune var från Hudiksvall, så det kändes tryggt.

* Fingerade namn.

 

Sonja, skulle det senare visa sig, hade svårt för karlar, hon såg kvinnligheten före manligheten, fast det visste hon kanske inte ens själv då, det var inte heller "mode" i att vara bög eller lesbisk på den tiden, därför tog det säkert längre tid att acceptera sin homosexualitet då.

Nu kryllar det av homosexuella.

Modenyck ja jag tror det.

Varför har dom i så fall blivit så många.

Efva och Ewa i stället för Adam och Eva

Mark och Jonas minglande med ett glas mellanmjölk.

Hysen och okänd man.

Viktoria Svensson med partner.

Kaisa Bergqvist hoppade av skaklarna på Måns och skaffade en brutta hon med.

 

Det har blivit legalt partnerskapet, nu kan de som inte redan har, få barn också, Viktoria Svensson har fött barn men har en kvinnlig partner, likaså Lotta Brome, Mark och Jonas har också barn.

Senaste tillskottet i homosexuella skaran tillkännagavs på midsommardagen 2012 i programmet sommar, sommar det var Aina Pärsson som då omtalade sitt partnerskap med en tjej och en av dem var med barn.

Konstigt, tänker man, när man går i växthuset och pillrar på tomaternas ståndare och pistiller. Konstbefruktning, liksom.

Det måste väl ha blivit felkoppling i generna, så tänkte han nog inte Gud Fader att det skulle fungera, när han skapade Adam och Eva.

De ska inte pilla de ska adoptera, hör jag någon klok person ropa ute i perferin. Sonja hade redan pillat hon hade ju barn och var gift med Sune.

 

Efter resa, långt festande i Harmånger och allmän spänning, blir det en kort kväll i Midnattssolslandet den andra december 1971.

Dagen då vi bytte land.

 

Efter den obligatoriska lediga vecka som hör till flytten för att komma i ordning med möbler, möblering och annat som ska ordnas när man flyttat, så blir det dags att gå till jobbet, har inget körkort, och det är en bra bit att gå, normalkallt – 20c, vi hade med bil kollat upp hur man lättast kommer till butiken, så det ska gå bra att hitta dit, tror jag.

 

Men fel blev det.

Går och går och kommer äntligen fram till en Konsumbutik, går in, och presenterar mig som deras nya chef, de jag tar i hand och hälsar på ser ut som fågelholkar. Kirunabor, lappar, tänker jag, är det så här de är. När jag hälsar på en lång senig man och talar om att jag är hans nya chef, så hör jag till min förvåning hur han nästan ursäktande säger, men jag är chef på den här butiken, det måste vara något fel.

Det visade sig vara i fel butik jag hade gått för långt. Konsumbutikerna i Kiruna såg alla nästan lika ut, du får vända och gå tillbaka, säger han den seniga mannen, Marklund hette han, som svar på mina frågor.

- Är jag inte på Lappgatan, var ligger Konsum Lappgatan frågar jag lite förvirrat.

När jag kommit till rätt butik och skamsen presenterar mig som den nya chefen på Lappgatan ser jag ett litet stänk av ironi hos han den långe seniga mannen med lappblod i ådrorna Marklund som skjutsade mig dit, så du kommer rätt, antydde han.

 

Fotnot: Bilden vi ser ovan är tagen 2013 av sonen Pauls fru Carina från campingen i Kiruna, campingen ligger på samma plats som då vi bodde där och de tre höghusen är också kvar, dock renoverade, konsum Lappgatan låg då i huset längst till höger, nu är butiken fristående som man kan se på denna bild.

Därav kom det sig att jag på min första arbetsdag i mitt nya land kommer två timmar för sent, det har bara inträffat en gång tidigare att jag kommit för sent till mitt jobb då på min arbetsplats i Näsviken på själva Julafton 1955.

 

Det var inte lätt att förklara för femton Kirunatjejer, det var faktiskt bara tjejer som arbetade där, varför jag kom sent, att jag gått fel, svaren jo men visst, jo huva, var inte det man var van att få som svar. Lyckligtvis tinade tjejerna upp lite mer och mer desto längre man jobbade där, men pratsamma var de inte från början, Kirunatjejerna.

Det var Gunvor, Helny och Kirsten i kassan, Aily och Ros-Marie i delikatessdisken och kött-chark, biträdande butikschef var delad mellan Gunhild Thornberg och Estrid Noumie de var allt i allo i butiken kunde det mesta, sedan var det Marta, Stina, Ulla, Britta, en Marklund och en finska som jag inte minns vad hon hette dessa var deltidsarbetare och varupplockare. Sedan var det Astrid och Ingrid som var lite allt i allo också men var anställd som lokalvårdare. Vi ökade omsättningen snabbt och efter ett år anställde jag den första killen på Konsum Lappgatan en hockeyspelande junior som hetter Robert Perälle, han fick ansvar för mejeriavdelningen som jag tidigare skötte men nu ville ha mer tid för kundkontakter och adminstrativa uppgifter.

 

Dagarna var korta så här i december och från början av månaden försvinner solen för gott och Kirunamörkret inträder, midnattssolens land har slocknat och kommer inte att tändas igen, förrän i början av januari, nu får vi treva i mörker i nästan en månad.

Trodde vi.

Men inte.

Det var vitt av den rena snön.

Ljust av norrskenet.

Det är ljusare här Hälsingemörkret var värre.

Från rummet i vår bostad ser vi LKAB gruvan som en svart siluett mot den ljusa himmelen, spöklikt och kusligt resa sig upp mot fullmånen, som också den bidrar till ljuset.

 

Snötäckt Luossavaara, här åkte barnen slalom på vintern.

Den sjätte januari var ändå en dag med andakt, upprymdhet och framtidstro när solen i hela sin prakt kliver upp över horisonten och retfullt visa sig stor, röd, glänsande för att genast vända och gå ner igen. Hela Kiruna stod stilla i fem minuter, gruvarbetarna på LKAB står i parad och slår av sina pannlampor som nu brunnit flera månader utan avbrott, nu var den på väg igen till vårt land, midnattssolslandet, solen, som aldrig går ner igen.

 

TALLPLAN 3 F KIRUNA.

 

Midnattssol kallas det fenomen då solen under ett dygn aldrig befinner sig helt under horisonten.

 

För Kiruna C är det officiellt midnattssol mellan 28 maj till 16 juli.

 

Det är nu kärleken börjar i midnattssolslandet när solen kommer åter den 6 januari. Kanske därför Paul är född i 7 September.

 

På bilden en gravid Ingrid som kommer från stan efter det att vi varit där på Barnens Dag.

Kent och Marita köpte en stor björn som de skulle ge till bebisen i mammas mage att det skulle bli en lillebror visste de inte då.

 

 

Här på bilden är "lillebror" lite drygt 3 månader och det är hans första jul.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den bästa platsen för att se midnattssolen i Kiruna är uppe på berget Luossavaara.
På toppen har du utsikt över Kiruna stad, LKAB-gruvan och den vackra fjällkedjan.

 

Sonja känner sig kärlekskrank igen men hon som har svårt för manligheten, trots att hon har man och barn, inser nu att hon måste börja jaga kvinnligheter, och lyckas hitta en ny partner i Berit.

Personalchefen i Kiruna Konsum Sixten Lampa känner ryckningar efter röding och harr.

 

Midnattssolslandet Kiruna börjar sakta vaknat upp igen.

Vi har den sista veckan i Maj bokat flyg, stuga och semester för att flyga upp till en sjö nära gränsen mot Norge, Rostojare hette sjön det var en Same familj som ägde hela sjön, av dem fick man köpa fiskekort för tre dygn och fiska så mycket man ville.

Personalchef Sixten Lampa och en gäst han hade från Gävle, min före detta personalchef i konsum Gävle, när jag arbetade i Delsbo och Harmånger, Zacke Ågren, hyrde en stuga, jag, Björn Blank och Erki Nomie en annan.

 

Det skulle inte bli mer än en fyra, fem timmar i stugan, övrig tid låg vi på isen och solade, fiskade och mådde bra, det var midnattssol under dessa dagar så solen lyste hela tiden vi var där uppe och fiskade därför det lilla användandet av stugan.

Vi låg på våra renfällar och kikmetade i det klara fina fjällvattnet fisk var det i mängder, dom kom i stim vi hade två pimpelspön var med tre flugor fast knutna över pilken hade man tur fick man upp fyra fiskar på en gång, när alla spön var uppdragna försvann stimmet för att återkomma efter tjugo minuter, så höll vi på, de största fiskarna gick efter botten så vi försökte få ner pilken så långt som möjligt.

Den största fisken en röding på två kilo lyckades jag få upp och det blev den största fisken under dessa dagar.

 

När vi återkommer till Kiruna efter fiskafänget åker vi hem till mig för att där dela på fisken vi var tre som skulle dela, vi slog upp den rensade fisken i Ingrids nyskurade badkar och det fattades en decimeter upp till badkarskanten av rensad fisk.

Snacka om fiske.

 

 

På bilden Kent född i Delsbo, Marita född i Harmånger i mitten Palle född i Kiruna, vi funderade länge på om vi vågade flytta igen, men nu då vi har facit så blev det inga fler egna barn men fem

barnbarn.

 

När vi bodde på Tallplan 3 F hade vi trevliga grannar som hette Andersson. Frun hette Liisa och fadern skomakaren Allan barnen Mary-Lis och Soile.

 

Soile född samma år som Paul 1973 bor nu i Hallstahammar och är gift Storbjörk.

Mary-Lis född 1969 bor i Luleå och vi har genom Facebook kontakter med henne.

 

På Tallplan bodde också vännerna Erik Eriksson född 1949 och Reidun Eriksson född 1947, de bor nu på Orionvägen i Kiruna.

De hade 2 barn en pojke och en flicka. Flickan bor i Stockholm och grabben vet jag inte var han bor, men är troligen kvar i Kiruna. Ingrid pratade med Reidun för något år sedan och då bodde sonen hemma.

 

 

 

 

DET MÖRKNAR FÖR KIRUNA!

 

Så här ser det ut på Tallplan 3 F Kiruna, stora delar av Lomboloområdet som Tallplan låg på är lagd i "malpåse" det finns inte folk i Kiruna som gör att dessa bostäder behövs längre, men hopp finns nu när stan ska flyttas så ska malmbrytningen utvidgas och man räknar med att anställa 5000 personer i LKAB i Norrbotten.

 

Vi bodde näst längst bort och nertill i detta hus.

Skidorna och pulka på uteplatsen och elljusspåret hittade man rätt ut från vår lägenhet, härliga tider.

Elljusspår Lombolo 8,9 km (Även hundspår)

 

 

 

 

DET LJUSNAR FÖR KIRUNA !

 

Juli 2013 var vår son Paul med fru Carina på en semestertripp till bland annat Kiruna och döm om vår fårvåning då vi får se kort från Lombolo och Tallplan, husen blomstrar upp igen, upptagna ur malpåsarna, vackert är det att se.

Jämnför man med bilden ovan där Ingrid står med "stora magen" så är förändringen inte så stor.

Man kan se att Kåtan på gårdsplan finns kvar, dock moderniserad, lekplatsen är kvar, några buskar har vuxit upp, men visst känner vi igen oss.

Hemmet där vi Ingrid, Jag Arne, Kent, Marita och Paul bodde för 40-år sedan står där majestätiskt.

Hurra för Kiruna, Lombolo och Tallplan, nu lever ni igen.

 

 

 

 

 

På denna bild tagen Juli 2013 står Paul utanför Tallplan 3 F, där han bodde 1973, för 40-år sedan. 

Tallplan är räddad och nu upptagen ur malpåsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

FINLAND.

 

När vi bodde i Kiruna kom vi i kontakt med Norrmannen Per Storeide och hans Elida och vi blev mycket goda vänner. Vi hade mycket roligt tillsammans var mycket på Ferrum och Folkets Park (Hus) och dansade. Jag spelade dessutom bridge med Per.

 

På en bridgetävling i Rovaniemi följde Ingrid och Elida med över en helg, Per och jag spelade och flickorna handlade. Vi hade barnen med och Palle var liten bara nåt år, han hade en "tuttefilt" det var en gammal väl använda rosa morgonrock som Ingrid haft och som nu var sliten i mindre stycken.

 

När Ingrid och Elida på söndagsmorgonen begav sig iväg för att handla glömdes "tuttefilten" kvar, men ingen fara med "tuttefilten" det går bra i alla fall. När flickorna kommer hem till hotellet efter sin schoppingrunda så möter de städerskan i korridoren hon kommer från vårt rum där hon varit och bäddat, städerskan stannar upp framför Ingrid och synar henne uppifrån och ner, ruskar lite lätt på huvudet och går vidare, ungefär som hon tänkte stackars liten. Konstigt beteende tycker både Elida och Ingrid.

 

När så Ingrid kommer in på rummet så är där nybäddat och fint, Palle gnölar lite så Ingrid tittar sig omkring efter "tuttefilten", men ingen filt. Palle fortsätter att vara lite gnölig så Ingrid viker ner sängöverkastet för att lägga lilla Palle en stund och då ser hon något rosa under huvudkudden som sticker fram, vad kan det vara tänker hon, lyfter på kudden och visst var det den rosa i stycken sönderrivna morgonrocken, "tuttefilten" fint ihopviken och lagd under hennes kudde.

 

Fan! Utropar Ingrid, trodde städerskan att det var min morgonrock och det var därför hon hade stannat och synat mig från topp till tå, hemska tanke, skämmigt, men så var det nog. Varje gång vi träffar städerskan skakar hon på huvudet så fort hon ser Ingrid, tur att vi reser hem i dag. Bridgetävlingen slutade med att Per och jag blev trea och fick varsin

fin morgonrock i pris.

 

Idag är Per död, en trevlig kille har gått ur tiden, sorry.

 

Länk till KIRUNA hemsida.

 

SÅ BEGER VI OSS SÖDERUT IGEN.

 

När vi varit i Kiruna i 5-år är det dags för oss att flytta söderut.

Jag söker arbete i Köping, Per och Elida blir förtvivlade och gråter häjdlöst när vi berättar detta för dem.

Till slut lugnar de ner sig och jag får förklara hur det ligger till med jobbplanerna, vi vet inte hur det blir än vi får vänta och se inget är bestämt. Bra, säger Elida då flyttar ni inte, jag säger inte emot utan hon kan tills det är klart få ha det lilla halmstrået kvar så länge.

 

Det gick någon vecka så ringer han upp en Uno Smedberg från Köping, kan du komma hit så får vi träffas och titta på butiken som du sökte butikschefsjobb till. Den ska börja byggas och den är kommer att snart vara klart och sedan ska inredningen in.

 

Flyger ensam ner till Arlanda för att sedan fortsätta med tåg till Köping där jag upphämtas med bil för en rundtur i Köping och titt på var butiken ska byggas, bostadsmöjligheter och annat av intresse.

Efter några timmars diskussioner om butiken, beräknad omsättning, personaltillsättning och mina löneanspråk är Smedberg och jag klara med dagens förhandlingar.

 

Tar kvällsflyget tillbaka till Kiruna samtidigt som jag lovar att ringa om ett par dagar och ge besked om jag tar jobbet.

 

Det hade vi redan bestämt att om jag får jobbet i Köping med bra lön och bra boende så tar vi det och flyttar neråt igen.

 

KÖPING

Hit flyttade vi 1976 och här har våra barn fått en fast tillvaro  Kent och Camilla Dahl med barnen Andreas och Robin i Valskog.

Paul med fru Carina Hultman i Köping.

Marita och Leo Pavanelli med barnen Daniel, Emelie och Liam också i Köping.

Här i Köping var jag butikschef för Nyckelbergshallen som jag var med att bygga upp från grunden, köpa in inventarier, anställa personal och få allt på plats, en utmaning men också en spännande upplevelse.

Från vår tid i Köping utspinner sig denna berättelse.

 

SUPEN SOM EXPLODERADE

En varm arbetsvecka är äntligen till ända igen, inte vilken vecka som helst, utan midsommar veckan.

När jag kommer hem slänger jag in den medköpta sup flaskan i frysen, så den ska bli kall och fin till sillen, stoppar in midsommarmaten i kylskåpet, kastar sedan ner mig i sköna fåtöljen för att vila mina stackars lemmar en stund, innan Ingrid kommer hem från sitt jobb.

Jordgubbar, matjessill, gräddfil, gräslök och nittioåttaöres färskpotatis har formligen vräkts ut ur butiken denna vecka.

Äter hela den svenska befolkningen matjessill och potatis, kan man fråga sig, när flera ton sill säljs denna vecka runt om i Sverige, för att inte tala om de tiotusentals ton av färskpotatis som säljs och femhundratusentals liter brännvin det blir säkert tio miljoner supar. Varför, skulle då just min sup av alla dessa miljontals supar explodera.

 

Ingrid kommer hem hon har varit på Kristinelundsbadet, det är sommarvarmt så hon har fått arbeta hela veckan på krillanbadet och sålt varmkorv och hamburgare. Varje midsommar anordnas det dans kring majstången där, så i dag har Ingrid klätt midsommarstången tillsammans med klanen Åkerlund. Ett konstigt sommarjobb hon har Ingrid, arbete alla fina dagar och ledig när det är fult väder.

Det ska bli varmt och fint i morgon också är det första hon säger när hon kommer hem, så jag måste jobba i morgon också. Bra, att vi inte bestämt oss för att göra något särskilt denna midsommar, då kan vi vara hemma i lugn och ro svarar jag lite motsträvigt, på hennes fråga om vad vi ska göra denna sommarvarma midsommarafton.

Tråkigt, vill ju inte sitta hemma på midsommarafton, tänker jag.

Men! Ska Ingrid jobba är det inte så kul för henne att åka ut på midsommardans.

Supflaskan ligger i frysen, maten i kylskåpet, så vi kan väl göra i ordning maten sätta oss på balkongen och fira midsommar.

Då behöver vi inte dansa och jönsa oss med tre grodorna, tre grodorna, är lustiga att se och allt vad alla dessa tokiga midsommar visor och danser heter, försöker jag intala mig.

Där brännvinet går in går vettet ut heter det ju vettet måste väl ändå försvinna på alla bankkamrerer, direktörer, egenföretagare, vanliga knegare och hemmafruar som dansar kring en stång klädd med blommor, sjungande tre grodor så det bara ryker.

 

Vi dukar i alla fall upp midsommarmenyn på balkongen, svenska flaggan, sillen, potatisen, gräslöken, gräddfilen och den ännu inte exploderade supen, kall och rar direkt från frysen, rimfrostig, när den kommer ut i solen börjar det rinna en liten ström av isvatten från den läckra flaskan. Skål! Skål!

Jag hade passar på att ladda frysen med en flaska cognac också för senare kommande behov av kanske en groggsup vid televisions midsommarfirandet som det trist nog kommer att bli.

Svenska jordgubbarna och vispgrädden nersköljda med lite god sherry blir en trevlig avslutning på midsommarmaten.

Det är lugnt, än har ingen sup exploderat.

Skål!

 

Det hörs musik från Krillanbadet när vi sitter där på balkongen vid Nygård och visst tusan spritter det lite i benen när dom spelar upp tre grodorna, men inte har väl vettet försvunnit ännu, efter bara ett par tre supar. Det är väl tradition och allmän vällust som gör att man känner sig lite "tre grodor mogen".

 

Medan vi sitter där, klockan har blivit framemot åtta och filosoferar om livets mening, ringer det i telefonen, Ingrid svarar och pratar en stund sedan hör jag henne ropa, ska vi åka med, en av de yngsta i klanen Åkerlund och hennes kille frågar om vi ska hänga med till Odensvi på midsommardans, mitt snabba svar blir, klart vi gör.

 

Vi byter snabbt om Ingrid målar sig lite och vi är rätt snabbt klara för en midsommarfirande runda till Odensvi, jag hänger på mig kavajen och stoppar ner den fryskylda cognacflaskan i innerfickan för att vi ska kunna få oss några supar på vägen.

När vi närmar oss Odensvi tar jag fram flaskan för att bjuda runt.

Då smäller det.

Explosion.

- Supen exploderade, får jag stammande fram.

Fan! kavajen är Eau De Vie parfymerad.

Får jag tag på Kort Flaskedragare, som var den första som monopoliserade systemet, så ska han få se på flaskedragning, hela korken och halva flaskan var sönderexploderad.

Som tur är så har värmen ännu inte riktigt släppt taget om midsommarkvällen så jag kan gå utan supkavaj helt fri från tre grodor dansande tankar.

 

VALSKOG

Här jobbade jag sedan jag slutade komvux där jag läste in gundskolans klass sju, åtta och nio. Fortsatte att läsa på gymnasiet, gick en kameral linje och tog studenten 1984.

Ett litet trevligt samhälle som inte riktigt vet var de ska höra hemma är det i Köping, Kungsör eller kanske Arboga.

De tillhör Kungsörs kommun har Köpings riktnummer på telefon och arbetar i Arboga eller Köping.

Vår son Kent bor här tillsammans med sambon Camilla Dahl och deras två söner Andreas och Robin.

 

ARBOGA

Arbogas riksmöte vid valborg 1471

På 1200-talet, var Arboga en av Sveriges mest betydande städer det låg strategiskt till efter galtens mynning i mälaren. Det första riksmötet hölls i Arboga januari 1435 och det ansågs ha mynnat ut i den första Svenska Riksdagen.

Det kan också berättas om Arbogas riksmöte vid valborg 1471 då Sten Sture skulle utnämnas av bonderepensetanterna till kung. Herr Sture beställde då till Arboga en läst av ett starkt tyskt öl för att muta eller för att "glada" upp bondrepensetanterna att röst på honom. Det var många kommentarer om Herr Sten och hans givmildhet och de 29 hektoliter eller 3000 liter öl som en läst innehöll lät sig väl smaka.

Då 1471 behövdes inga politiska beslut om tillstånd att inmundiga denna dryck, tennstopen gick runt och det dracks och tjoades högljutt till tidiga morgontimmarna denna sista aprildag.

Det kommer efter som Arbogaölet heter det ju, men även det tyska ölet kom efter och bondefolket låg länge denna vårmånads första dag på gräset vid Arbogaån, nära vinbäcken.

 

Här köper vi en VIVO-butik 1988 och flyttar till Arboga 1989 det är här vi bor ännu år 2012, men nu sedan ett 10-tal år tillbaka pensionerade.

 

En sann historia från nerlagda Wasa Livs.

TANTEN MED ROLLATORN

Klockan är nio och det är dags att öppna butiken för ännu en arbetsdag. Tittar ut, där ser jag henne stå med rollatorn, många står i kö för att börja handla. Nu är goda råd dyra!

Ser att satkärringen med rollatorn gasar och är beredd att köra över allt och alla.

- Undan nästan skriker jag.

- Handikappade gamla kärringar har företräde, kommer jag på mig själv med att säga, med vetskap att flyttar de sig inte kör hon över alla med sin rollator. Det finns många kunder som man ser haltande med hälsenor mer eller mindre mosade.

 

Alla flyttar sig vänligt, rollatorkärringen kan lyfta på huvudet och morskt ge sig in i affären med sin pansarutrustade rollator. Hon ger sig på varor och montrar så det bara smäller om det.

Ett snyggt montage med konservburkar på golvet rasar ner och rullar åt alla håll.

Pigg i sina ben är hon rollatorkärringen, det går nämligen fort att komma till nästa svårmanövrerade hörn hon tar svängen på två hjul och halva inredningen sitter på pansarrollatorns kofångare, tur tänker jag, det går så pass fort så de andra kunderna inte hinner i kapp, kanske klarar sig hälsenorna i dag, hinner inte tänka tanken förrän jag ser ett par av våra kunder några meter framför rollatorkärringens kofångare, kastar mig framför rollatorn för att förhindra massakern av fler av våra kunder.

Hon kör vidare med min butiksrock som en soveunir från min blåslagna kropp, framme vid hund och kattmaten tar hon sina sedvanliga två burkar, en katt och en hundmat sedan bär det iväg mot kassan.

- Kassörskor evakuera kassorna från kunder och var beredda. Skriker jag!

- Tanten tar fram sitt sneda leende, tittar mot min helvita nuna, och jag hör henne utropa, det tycks vara mycket folk i butiken i dag.

 

Hon betalar och gasar sin rollator mot entrédörrarna som vi lyckligtvis hunnit öppna, hon styr sin rollator mot en parkbänk där hennes man Oskar sitter, och lämnar över rollatorn till honom.

Oskar kravlar sig upp från parkbänken, tar sin rollator i besittning och ställer färden hemåt, med rollatorkärringen nästan springande vid sin sida.

Hoppande och vinkande

Vi ses i morgon hör jag henne som i en dimma skrika.

VÄLKOMMEN ÅTER!

ROLLATOR KÄRRING.

 

Hoppas ni orkat läsa hela berättelsen om "mitt liv som konsum".

ARNE

 

 

Tillbaka till toppen av sidan.