DEN FLYGANDE BRAXEN FÅNGAR I DELLEN

 

Södra och Norra Dellen ligger i Hälsingland.

Näsviken där jag är född ligger vid södra Dellen, där tillbringade vi mycket av vår fritid med att fiska, bada, åka skridskor. En gång när mor och jag var och fiskade höll det på att sluta i förskräckelse när den flygande braxen kom upp ur Dellen.

 

När vi slutat skolan för dagen gick vi raka vägen ner till Dellensjön. Vi badade, fiskade, jumpade på timmerstockarna, eller åkte ut med timmerflottarekan. När vi jumpade kom vi långt ut på sjön, eftersom jag inte kunde simma skulle det säkert slutat med katastrof om man ramlat i bland stockarna, som var mycket hala, men de där uppe hade redan bestämt att jag inte var välkommen ännu.

 

På vintern åkte vi skridskor på en bana vi skottat upp, andra dagar tog vi skidorna och åkte till näsets stora backe, där åkte vi slalom mellan stavarna vi satte upp, eller så hoppade vi i den stora hoppbacke vi byggt, var det bra före kunde vi hoppa upp mot fantastiska tio meter.

 

En sommarkväll när jag ensam skulle gå ner till sjön och fiska en stund, så ropar mor på mig.

- Jag följer med.

Det var inte så vanligt att far eller mor följde med, vi fick som regel klara oss själva.

Därför blir mitt förvånade svar.

- Vet du att jag ska ner till sjön och fiska.

- Jag vet, svarar mor.

- Leta fram ett metspö åt mig också.

Hämtar Hasses min kompis metspö som han lämnat kvar det kan hon låna, mor min. När vi beger oss iväg de etthundra meterna till sjön kommer Filip skuttande, han kommer alltid när vi tar metspöna för att gå och fiska, han snor runt mellan våra ben så det är nära att vi vurpar. Nu tror han att det ska vankas middagsmat, det brukar alltid bli någon småmört eller en liten aborre som vi kastar till honom.

Filip är vår katt.

 

Det är en fin lördagssommarkväll ljumt i luften och solen står lågt i väster en sådan här fin kväll behöver man inte få fisk för att må bra det är en härlig känsla av frihet att vara här vid Dellens väna strand och bara finnas till.

Det kanske var det hon var ute efter mor min som ville följa med och fiska. Vi sitter där tysta, njuter av vädret och drar dess i mellan upp en liten mört eller aborre, till Filips stora lycka.

 

Napp! Napp!

Hör jag min mor nästan skrika.

- Det måste vara en stor fisk den är tung jag orkar inte dra upp den, hör jag henne ropa.

- Ta i och dra, ropar jag.

Vi sitter väl sådär tjugo meter från varandra, med utsikt mot Näsharet, bakom oss har vi den lilla vägen som går alldeles bredvid Dellen, mellan sjön och vägen står det telefonstolpar med tre fyra telefontrådar på.

 

Mor kämpar på med sin fisk.

Jag lägger ifrån mig metspöet och går för att hjälpa henne, ropande ta i och dra.

Mor tycks samla alla de krafter hon har kvar böjer sig framåt och tar i allt vad hon någonsin orkar. Hon ramlar baklänges av all den kraft hon åstadkommer och se fisken kommer upp ur vattnet som en raket med en looping högt över mors huvud. Den far mot telefonstolparna och där rullar reven sig flera varv runt telefontråden för att till slut stanna med braxen insnurrad i telefon ledningen.

- Det var en stor jäkel, får jag förvånat fram. Förvånad över den kraft som mor samlade ihop när hon drog upp braxen.

Hur ska vi få ner den, blir min första tanke.

Filip snurrar runt värre än vanligt jalmande, han tittar upp mot fisken slickar sig runt mungipan och tittar vädjande på mig.

Arne plocka ner den tycks han säga.

 

Mor ligger raklång på vägen förvånat tittande än på mig än på braxen.

- Hjälp mig upp, vädjar hon, det kan komma någon vi springer hem.

- Braxen då försöker jag.

- Spring, säger mor, generat.

- Men…

- Säg inget till Far.

- Nähä…

Vi kommer hem kanske lite anfådda för far ser lite konstigt på oss och frågar fick ni någon fisk.

- Nej! det blev bara lite kattlort svarar mor, nu ska vi ha kaffe, säger hon, för att få slut på konversationen.

Far fortsätter att ägna sin tid åt Hudiksvalls Tidningen.

Filip kommer slokörat i sakta mak från Dellen.

Jag dyker på telefon för att ringa Hasse min kompis och berätta om vårt fiskafänge.

 

När vi dagen därpå går ner tillbaka till platsen för fisket så sitter det där i telefontråden bara ett långt fiskben, allt kött är uppätet säkert av någon fågel, mink, ekorre heller något annat djur.

 

Filip gruffar lite när han ser det tomma fiskbenet men glömmer fort bort det när han ser oss ta fram metspöna för att försöka fånga nya stora fiskar.

 

 

 

 

Tillbaka till toppen av sidan.