Efter att jag gått eller cyklat till Rolfsta och friat med Ingrid många, många gånger, att ligga över gick liksom inte ann,

grannarna vad ska grannarna säga var det svar Ingrid fick när hon frågade mor Margret om inte Arne kan ligga kvar, sin far

vågade hon inte alls fråga.

Därför blev jag mäkta förvånad när jag kom upp till Rolfsta på den vanliga friarstråtrundan en tisdag kväll i mars 1963 året då

vi förlovade oss och såg Margret stå där på förstukvisten med händerna bakom ryggen för att försöka dölja den stora vita

dunkudden som hon höll där.

Dunkudden vit och fin, nytvättad, kanske inte ens använd med ett välgjort monogram på kuddens översida A.L stod det med

stora fina utsirade bokstäver, kanske det finaste monogram hon någonsin gjort.

Dunkudden var omslagen med ett brett rött sidenband och en stor fin rosett knuten mitt på kudden.

När jag kommer fram tar hon kudden och ger den till mig med ett litet förläget, varsågod.

Tack får jag hövligt fram, förvånad varför jag får en dunkudde, så välgjord, fin och med mina initsialer på kuddvaret.

Margret ser min förvånade min och säger lite blygt kanske lite rodnande.

Du får ligga kvar.

Margret går sedan in med bestämda steg till köket.

Jag sätter på kaffe hör jag henne säga långt där inne i köket.

Tack får jag lite förläget fram.

Jag känner mig lite dum där jag står på förstukvisten med en stor vit dunkudde, med röd rosett i famnen.

Var ska jag lägga kudden?

Hjälp, tänker jag.

Grannarna eller något annat främmande kan komma. Vad ska dom tro när jag står där med kudde på min då smäckra mage.

Får nästan lite av panik.

Ska jag cykla hem.

Kom nu och drick kaffe hör jag att det ropas från köket. Kanske räddningen, hinner jag tänka, innan jag ser Arthur komma

från lagårn med sina långa kliv.

Hej Arne!

Har du fått kudde, säger han.

Lite spydigt tycker jag nog att det låter, hans, har du fått kudde.

Skulle få vara kvar över natten.

Va fan säger du pojk, säger Arthur.

Spelat elakt.

Joo jag skuulle skulle få vara kvar över natten hör jag mig själv säga *Fjäggenlikt, tycker att tummen dras mot min mun och

jag vill inget hellre än att blöta på tummen, dra av den mot bröstet några gånger och kasta snusen.

Arthur lägger armen om min hals, sägandes, klart du ska bli kvar du är i alla fall 23 år så du har väl förstånd nog att klara dig

tills det blir giftasdags.

Klara dig det var nog det närmaste han kunde komma orden, sätt på kondom, skydda dig.

Pryda var de våra föräldrar.

Kudden kom i vart fall väl till pass både denna tisdags natt och många nätter till.

Kuddvaret finns kvar än i dag och jag kan ibland ta fram den, lukta på den eller bara titta.

Kanske ramar jag in det en vacker dag.

Denna första natt med Ingrid på loftet i Rolfsta och den stora fina dunkudden kommer att vara ett minne för livet.

Vi sov nog ganska bra denna första tillåtna natt tillsammans eller sov vi kanske inte alls.

*Fjäggenlikt. Algot Nilsson kallad Fjäggen taxi och lastbilschaufför hade en egenhet, det var att slicka på tummen med

tungan ett par gånger och sedan dra tummen mot bröstet och torka av den, stammade gjorde han också stackarn.

Tillbaka till toppen av sidan.